Call me by your name and
I’ll call you by mine

Det blev filmdags. Igen. På filmsajter har det surrats mycket om ”Call me by your name” under året så jag har sett fram emot den länge – och med höga förväntningar.

Det är 1983 och amerikanske Oliver spenderar sex veckor i Italien som forskarassistent hos professor Perlman och hans italiensk-fransk-amerikanska akademikerfamilj. I huset finns sonen Elio som spenderar dagarna med klassisk musik och att läsa böcker. De faller och det är stillsamt, vackert, romantiskt och väldigt gripande om den där första, intensiva kärleken och hur smärtsam den kan vara. Och när filmen är slut sitter jag både med ett leende på läpparna och en tår i ögat.

Sen är det den där lilla grejen med soundtracket också. Älskar pianomelodierna som understryker känslospelet. Dessutom är det några Sufjan Stevens-låtar med. Bara en sån sak.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10). Regisserad av Luca Guadagnino och manus av James Ivory, baserad på boken av André Aciman. I rollerna Armie Hammer och Timothée Chalamet. Se trailer här.
 

Filmåret i övrigt då?
Jo, det har varit ungefär som filmår brukar. Högt och lågt. En del filmer som jag såg var nya, andra kanske hade några år på nacken. Det blev kanske runt hundra eller så eftersom jag i år även hunnit med att kolla igenom några serier. Som till exempel alla säsonger av Game of Thrones. Men den tycker jag inte är mer än en underhållande bagatell.

Annars började det så väldigt bra i januari när jag knockades av Moonlight, Arrival och A Monster Calls. Sen stannade det liksom av litegrann. Det blev många filmer som var okej (och några riktigt usla). Och några som stack ut mer än andra.

Manchester by the Sea var fenomenal och TV-serien 13 reasons why var härligt amerikanskt collegedrama med mycket svärta. Efter Sing Street satt jag med ett fånigt leende på läpparna. Le voyage au Groenland fick mig att skratta rakt ut och Juste la fin du monde var motsatsen och riktigt jobbig att se. Sen fortsatte det med Trainspotting 2 och hela gänget lyckades följa upp och det var väldigt bra. Dokumentären The Red Pill väckte tankar. Sen kom Stranger Things 2 som också lyckades följa upp. Dessutom, tredje säsongen av Mr. Robot går från klarhet till klarhet (men den har jag inte sett klart än)!

Och till sist, svenska, fina Småstad förstås och dokumentären Himlens mörkrum av bröderna Löfstedt. Och det inte för att de har Vadstenakoppling.

Bilden ovan från filmen. Andra om , , , , , ,

Skriv en kommentar, då blir jag glad!


Den här webbplatsen använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.