Film & sånt

Twin Peaks – The Return

Jag såg första avsnittet av nya Twin Peaks och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Allt är alltså precis som vanligt i David Lynch märkliga universum. Att få tittaren att sitta som ett frågetecken är ju trots allt lite av hans signum.

Jag har inte brytt mig om att se om den gamla serien. Jag vill inte förstöra bilden jag har av den. Då, för 27 år sedan, var Twin Peaks otroligt stort. Första säsongen, när hela konceptet var nytt, spännande och … märkligt, blev det ”den stora snackisen”. Sen flippade säsong två ganska hårt och där gick också magin förlorad.

Kanske är det avsiktligt, men är inte tajmingen i dialogen väldigt … off?

Det är svårt att avgöra efter första avsnittet (som snarare kändes som en serie lösryckta scener) om det går att uppbåda den där magin igen (jag tror inte det). Mycket har hänt i film- och TV-världen sen dess och David Lynch kanske inte känns riktigt lika relevant längre, men intressant att återse det där samhället igen är det.

Bild: Suzanne Tenner, Showtime. Läs andra bloggar om , , , ,

En väldigt grå måndagsmorgon

Hej måndag, hej gråväder och hej morgontrötthet som inte riktigt vill ge med sig. Såg nyheten om fadäsen på Oscarsgalan. Att det blev väldigt fel där med bästa film. Väldigt roligt. Det måste varit en otroligt konstig upplevelse för filmfolket eftersom de ju faktiskt hann kliva upp på scenen och hålla tacktal innan felet rättades till.

Angående La La Land tänkte jag se den, men har lite svårt för den där grejen att de plötligt brister ut i sång. Moonlight som visade sig vara den riktiga vinnaren är däremot en väldigt bra film.

Läs andra bloggar om , , , ,

Le voyage au Groenland

De franska kufarna Thomas och Thomas åker till Grönland och hälsar på den ene Thomas pappa. Det känns lite som man får följa med på en resa och vara en fluga på väggen och det är oerhört charmigt. På det där sättet att jag mest satt och fån-log hela filmen igenom och till och med brast ut i skratt flera gånger.

Skriven och regisserad av: Sébastien Betbeder. I rollerna: Thomas Blanchard och Thomas Scimeca. Se trailern här.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10)

Bild från filmen. Läs andra bloggar om , , , ,

Juste la fin du monde
(Inte hela världen)

Ännu en film som hamnar på den övre skalan. ”Juste la fin du monde” (eller ”Inte hela världen” som den heter på svenska) är stökig, oändligt pratig och ”in your face”, men samtidigt sitter man som på nålar för att det är så jobbigt att titta på. Man känner sig lite utmattad när allt är över och hela historien efterlämnar en djup, tung suck.

Skriven av: Jean-Luc Lagarce och Xavier Dolan. Regisserad av Xavier Dolan.
I rollerna: Gaspard UllielLéa SeydouxVincent CasselMarion Cotillard och Nathalie Baye.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).

Bild ovan från filmen. Andra bloggar om , , , , , , ,

”Uncle Lee, are you
fundamentally unsound?”

Casey Affleck spelar än en gång en sån där trubbig person som utåt sett håller masken med tystnad men inom sig har det det stora mörkret – och här är det f-n mörker så att det räcker och blir över. Det här är en riktigt tung historia och det finns egentligen inte mycket till ljus någonstans. Sorg är otroligt svårt att hantera och här känns det långt in i magen och det gör ont att se.

Manchester by the Sea är den fjärde bra filmen jag sett på bara en vecka. Affleck gör den där typen bra. Här i sorgen efter att förlorat sina barn när han måste ta hand om sin brorson efter att hans bror plötsligt dött.

Skriven och regisserad av: Kenneth Lonergan. I rollerna: Casey Affleck och Lucas Hedges.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).

Bild från filmen. Läs andra bloggar om , , , ,

Bra start på filmåret (mitt alltså)

Mitt filmår har börjat ganska bra. Den här veckan har jag sett tre filmer som alla varit riktigt bra. Det känns nästan som att det redan väger upp det ganska klena filmåret som var 2016 (hoppas jag inte jinxar nu). Nu utgår jag också från när jag ser en film, inte när den de facto släpps (eftersom till exempel de här tre alla släpptes förra året).

Tidigare i veckan började det med Moonlight – ett episoddrama om att växa upp och hitta sig själv. Sen blev det sci-fi-drama när rymdvarelser landade på jorden och gav människan insikter i Arrival. Även idag blev det ett drama och en fin liten tårdrypare om sorg och förlust i A Monster Calls.

Alla tre får: ★★★★★★★★★★ (8/10) i betyg.

De andra filmerna (eller serierna) som jag hittills sett i år har inte nått upp till samma nivå och varit riktigt lika bra.

Filmaffischer från nätet. Läs andra bloggar om , , , , , ,

Den jättesuperlata söndagen

Latsöndag de luxe. Vaknade vid nio och gick upp och käkade frukost. Det blev jag lite trött av, så jag la mig i sängen. Jag tänkte bara vila en kort liten stund innan jag gick upp på riktigt. Vid tolv (ooops) så vaknade jag visst igen och klev upp ur sängen. Duschade och gjorde mig i ordning.

Sen gjorde jag visst inte så mycket mer.

Jag har latat mig hela dagen. Jättemycket. Förutom att jag var borta hos Titti och Patrik en stund och fick kaffe och nybakt äppelpaj så har mest legat på soffan. Jag har bland annat plöjt färdigt de sista avsnitten av engelska Sci-Fi-dramat ”Class” (som är en del i Doctor Who-universumet). Lite corny, men ganska underhållande och lite småspännande.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (7/10).

BILD: Skärmdump från serien. Läs andra bloggar om , , , , , ,

Årets bästa lista:
Film, TV och musik

Årets bästa film
Jag har betygsatt 175 filmer på imdb i år. Jag gissar att 150 av dem är såna jag faktiskt sett (de andra är gamla filmer som jag betygsatt i efterhand). Generellt tycker jag nog att det har varit ett ganska mediokert filmår. Ingen av de filmer jag har sett har stått ut och varit sådär bra att jag wow:ats. Yorgos Lanthimos ”The Lobster” med träbocken Colin Farrell var väldigt underhållande. The Road Within (egentligen från 2014) var bra och The Martian var också helt okej.

Några av årets intressanta filmer ligger fortfarande dock kvar på min att-se-lista. Arrival till exempel som jag fortfarande inte hunnit se.

Årets bästa låt
Jag vet inte om jag ska kalla den ett ”guilty pleasure” eller om jag bara ska låta det vara för att det är en oerhört snygg låt. Men årets mest spelade i min musikspelare är Zayn och hans ”It’s you”.

 
Please like me

Årets bästa TV (den ena)
Avsnitt fem i den fjärde säsongen av den australiska serien Please like me slog till som en smäll. Andra halvan av avsnittet är vansinnigt smärtsamt att se och sällan har så många tårar trillat så mycket över kinden.

Årets magplask
Årets magplask var däremot ”Mad Max: Fury road”. Sicken jävla smörja. Jag tror folk så gärna ville att den skulle vara bra att de inte såg vilken jäkla skit till smörja det var.

 
SKAM

Årets bästa TV (den andra)
Norska drama-serien SKAM om kidsen på Hartvig Nissen Videregående skole i Oslo. Det är charmigt, mysigt, härligt och lite ledsamt. Som en del av serien, om man följer den på norska P3s sida, får vi även se SMS och instagram-bilder mellan avsnitten. Jag föll som en fura och drog igenom alla avsnitt och säsonger på bara några dagar. Där och då kom jag på mig själv att sitta och le mest hela tiden och plötsligt vill jag prata norska och det är kjempefint.

Nei, jeg kødder ikke!

Årets bästa album
Jag trodde när det kom att Avalanches album ”Wildflower” skulle hamna högt bland årets bästa, men det albumet tröttnade man på väldigt snabbt. Det var liksom samma sak en gång till, men jag älskade det i säkert en hel vecka. Årets mest lyssnade och bästa album är istället Frank Oceans fantastiska ”Blonde” som har rullat hårt hela hösten. Speciellt favoriten ”Self Control” som gått dubbelt upp.

Bubblare
Sommarens ”Stranger Things” var en fantastisk liten serie och American Crime likaså. Andra säsongen av ”Mr Robot” var nästan lika bra som den första. Låtarna ”Home Alone” med Ansel Elgort, ”Magnetised” med Tom Odell, ”Gimme the Love” med Jake Bugg och franska Christine and the Queens ”Tilted” spelades också väldigt mycket.

Bilderna från film och TV från the internetz. Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,