Film & sånt

”Uncle Lee, are you
fundamentally unsound?”

Casey Affleck spelar än en gång en sån där trubbig person som utåt sett håller masken med tystnad men inom sig har det det stora mörkret – och här är det f-n mörker så att det räcker och blir över. Det här är en riktigt tung historia och det finns egentligen inte mycket till ljus någonstans. Sorg är otroligt svårt att hantera och här känns det långt in i magen och det gör ont att se.

Manchester by the Sea är den fjärde bra filmen jag sett på bara en vecka. Affleck gör den där typen bra. Här i sorgen efter att förlorat sina barn när han måste ta hand om sin brorson efter att hans bror plötsligt dött.

Skriven och regisserad av: Kenneth Lonergan. I rollerna: Casey Affleck och Lucas Hedges.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).

Bild från filmen. Läs andra bloggar om , , , ,

Bra start på filmåret (mitt alltså)

Mitt filmår har börjat ganska bra. Den här veckan har jag sett tre filmer som alla varit riktigt bra. Det känns nästan som att det redan väger upp det ganska klena filmåret som var 2016 (hoppas jag inte jinxar nu). Nu utgår jag också från när jag ser en film, inte när den de facto släpps (eftersom till exempel de här tre alla släpptes förra året).

Tidigare i veckan började det med Moonlight – ett episoddrama om att växa upp och hitta sig själv. Sen blev det sci-fi-drama när rymdvarelser landade på jorden och gav människan insikter i Arrival. Även idag blev det ett drama och en fin liten tårdrypare om sorg och förlust i A Monster Calls.

Alla tre får: ★★★★★★★★★★ (8/10) i betyg.

De andra filmerna (eller serierna) som jag hittills sett i år har inte nått upp till samma nivå och varit riktigt lika bra.

Filmaffischer från nätet. Läs andra bloggar om , , , , , ,

Den jättesuperlata söndagen

Latsöndag de luxe. Vaknade vid nio och gick upp och käkade frukost. Det blev jag lite trött av, så jag la mig i sängen. Jag tänkte bara vila en kort liten stund innan jag gick upp på riktigt. Vid tolv (ooops) så vaknade jag visst igen och klev upp ur sängen. Duschade och gjorde mig i ordning.

Sen gjorde jag visst inte så mycket mer.

Jag har latat mig hela dagen. Jättemycket. Förutom att jag var borta hos Titti och Patrik en stund och fick kaffe och nybakt äppelpaj så har mest legat på soffan. Jag har bland annat plöjt färdigt de sista avsnitten av engelska Sci-Fi-dramat ”Class” (som är en del i Doctor Who-universumet). Lite corny, men ganska underhållande och lite småspännande.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (7/10).

BILD: Skärmdump från serien. Läs andra bloggar om , , , , , ,

Årets bästa lista:
Film, TV och musik

Årets bästa film
Jag har betygsatt 175 filmer på imdb i år. Jag gissar att 150 av dem är såna jag faktiskt sett (de andra är gamla filmer som jag betygsatt i efterhand). Generellt tycker jag nog att det har varit ett ganska mediokert filmår. Ingen av de filmer jag har sett har stått ut och varit sådär bra att jag wow:ats. Yorgos Lanthimos ”The Lobster” med träbocken Colin Farrell var väldigt underhållande. The Road Within (egentligen från 2014) var bra och The Martian var också helt okej.

Några av årets intressanta filmer ligger fortfarande dock kvar på min att-se-lista. Arrival till exempel som jag fortfarande inte hunnit se.

Årets bästa låt
Jag vet inte om jag ska kalla den ett ”guilty pleasure” eller om jag bara ska låta det vara för att det är en oerhört snygg låt. Men årets mest spelade i min musikspelare är Zayn och hans ”It’s you”.

 
Please like me

Årets bästa TV (den ena)
Avsnitt fem i den fjärde säsongen av den australiska serien Please like me slog till som en smäll. Andra halvan av avsnittet är vansinnigt smärtsamt att se och sällan har så många tårar trillat så mycket över kinden.

Årets magplask
Årets magplask var däremot ”Mad Max: Fury road”. Sicken jävla smörja. Jag tror folk så gärna ville att den skulle vara bra att de inte såg vilken jäkla skit till smörja det var.

 
SKAM

Årets bästa TV (den andra)
Norska drama-serien SKAM om kidsen på Hartvig Nissen Videregående skole i Oslo. Det är charmigt, mysigt, härligt och lite ledsamt. Som en del av serien, om man följer den på norska P3s sida, får vi även se SMS och instagram-bilder mellan avsnitten. Jag föll som en fura och drog igenom alla avsnitt och säsonger på bara några dagar. Där och då kom jag på mig själv att sitta och le mest hela tiden och plötsligt vill jag prata norska och det är kjempefint.

Nei, jeg kødder ikke!

Årets bästa album
Jag trodde när det kom att Avalanches album ”Wildflower” skulle hamna högt bland årets bästa, men det albumet tröttnade man på väldigt snabbt. Det var liksom samma sak en gång till, men jag älskade det i säkert en hel vecka. Årets mest lyssnade och bästa album är istället Frank Oceans fantastiska ”Blonde” som har rullat hårt hela hösten. Speciellt favoriten ”Self Control” som gått dubbelt upp.

Bubblare
Sommarens ”Stranger Things” var en fantastisk liten serie och American Crime likaså. Andra säsongen av ”Mr Robot” var nästan lika bra som den första. Låtarna ”Home Alone” med Ansel Elgort, ”Magnetised” med Tom Odell, ”Gimme the Love” med Jake Bugg och franska Christine and the Queens ”Tilted” spelades också väldigt mycket.

Bilderna från film och TV från the internetz. Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Please like me

Jag använder imdb för att hålla koll på och betygsätta filmer och sånt jag ser. För första gången har jag gett betyget tio av tio till något. Ett enskilt avsnitt av den charmiga och (trots allvarligt tema) i vanliga fall ganska lättsamma australiska dramedi-serien ”Please like me”.

Igår slog den till. Femte avsnittet i den fjärde säsongen.

Wow!

Den andra halvan av det 28 minuter långa avsnittet var något av det bästa jag sett på TV. Så vansinnigt jä**a bra. Så pass att det hängt kvar även idag.

Bild från någonstans på nätet. Läs andra bloggar om , ,

”This tickling wormhole was getting deeper”

Det finns så många konstigheter som kan vara svåra att förstå. Som när man inte sett eller hört om något förut som blir till något väldigt märkligt. Som kittling. Att det är en fetisch hos somliga. Och då inte att bli, utan se på när andra blir det.

Idag såg jag dokumentären ”Tickled” (av David Farrier och Dylan Reeve) som handlar dels om det fenomenet, men även om hot, maktmissbruk och lurendrejeri. Det är en dokumentär som börjar som ett fniss men ganska snabbt övergår till lätt obehag. Men trots det underhållande ändå. Väl värd att se och förundras av.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (7/10).

 

Bild från filmen. Läs andra bloggar om , , , , ,

Det där att ha en TV-kväll hemma i soffan

En hemmakväll en lördag. Det känns som att det var länge sedan. Jag satte på TV:n och ”nya” Top
Gear rullade. Jag har inte sett den senaste säsongen och jag förstår varför. Det gick f-n inte att se skiten. Mest på grund av att den där Chris Evans skrek och var ganska irriterande hela tiden. Där de tre gamla gubbarna hade en naturlig kivighet och verkade ha kul är det nya gänget extremt tillgjort och saknar … kemi. Matt LeBlanc däremot funkar otippat bra.

Kanske därför Evans hoppade av efter den här första säsongen.

Så jag hoppades på någon film på någon kanal istället, men det var ju dömt att misslyckas eftersom jag knappt har några kanaler att kolla på* och det som visas är skräp.

TV är inte vad det borde vara.

* Jag har de markbundna + Magines magra utbud och Netflix. Men det är ju inget att hänga i granen om man vill ha något ”fräscht” (fast Stranger Things var väldigt bra).

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , ,

The Twilight Saga – hela skiten

Jag har kollat på The Twilight Saga under den här veckan jag varit sjuk. Hela jäkla serien. Mest för den råkade rulla på tv:n, jag bara har några få kanaler att välja på och det inte fanns något att kolla på eftersom min hjärna varit såsig och halvt avstängd.

På ett sätt lite charmigt underhållande i sin enfald, på ett större är det goddag yxskaft. Det är cheezy som f-n, storyn är oerhört tunn, ologisk och full av hål. Dialogen är skämskudde och skådespelarnas prestationer är ibland rent skrattretande.

Bella (Kristen Stewart), som allt handlar om, är konstant plågad av kärlek, men ser mest bajsnödig ut filmserien igenom. Edward (Robert Pattinson) som är hennes stora kärlek är mest svår och Jacob (Taylor Lautner), den andre hon älskar, tar av sig tröjan så fort han kan för att få visa upp sina muskler innan han förvandlas till varulv. Sen är det några italienska vampyrer som är obegripligt onda.

Några korta stunder kändes filmerna nästan okej, men för det mesta är det ett jäkla ältande om samma saker om och om igen. Slutsatsen är att de mest är dåliga.

Betyg av hela serien: ★★★★ (1/5)

Bild från filmen ”lånad” från internet. Läs andra bloggar om , , , ,