En kvällspromenad längs sjön och ännu en magisk solnedgång är ett bra slut på en ganska tråkig dag. Lite svalt där nere vid sjön (kanske för att jag bara hade en tunn hoodie på mig), men ändå hyfsat behagligt. Det märks att kvällarna kommer tidigare och tidigare. Hösten känns väldigt nära nu.

Jag tänkte att jag – eftersom det är väldigt stjärnklart – kanske kunde fånga några små rymdpartiklar som faller in i atmosfären nu när jorden passerar genom stoftet från kometen Swift-Tuttle. Meteorregnet Perseiderna har sin topp just de här dagarna. Men eftersom jag ska upp och jobba i morgon så såg jag inte ett endaste stjärnfall med mina ögon. Men stjärnor i mängder fastnade i kameran och ett litet trillade förbi linsen och blev till ett streck.

Nästanfull måne och fin stjärnklar himmel. Ibland skulle jag vilja ha ett ännu fetare objektiv som tar ännu närmare bilder. Kanske skulle det räcka att köpa en telekonverter som boostar räckvidden. Det är i alla fall ett billigare alternativ. Hmm … det är en tanke för en annan dag.

Jag gav mig ut med min stora tunga kamera för att se om det gick att få syn på C/2020 F3 – den där kometen som flyger förbi jorden nu och som inte kommer tillbaka förrän om 6767 år.

Tji fick jag.

Eftersom jag tydligen var ute lite för tidigt (fast efter elva) så var sommarhimlen fortfarande alldeles för ljus åt det hållet jag ville se. Stjärnor och komet lyste alltså med sin frånvaro. Och eftersom det dessutom blåste svala och inte speciellt sköna vindar från sjön gav jag upp innan det riktiga mörkret kom.

Gulsparv heter ”Yellow Hammer” på engelska. På latin är det Emberiza citrinella. Ifall du undrade. Jag mötte en förut när jag tog en naturpromenad efter arbetsveckans slut. För jag är tydligen en natur- och fågelperson nu.

Jag stängde arbetsdatorn, gick en promenad, handlade och gick hem och lämnade det jag just köpt. Sen åkte jag ut på landet, gick över en äng och rakt ut i ett jäkla kärr för att ta ett kort på några träd jag såg häromveckan och som jag tyckte såg fina ut. Sneakers var kanske inte rätt sorts skor att ha på sig därute, så jag får nog göra om det. Fast med gummistövlar.

Nu är det helg.

Man slutar liksom aldrig att förvånas över hur oändligt grå och trist november kan vara. Hur regnet ständigt hänger i luften och allt är fuktigt och sådär rått att kylan liksom kryper in. Lördag betyder kaffe. På sunkiga gamla GK. Nere vid sjön sa jag hej till en svanfamilj som var ute i rusket. Sen gick jag bort till föräldrarna en stund och sa hej till dem också.

När jag satt där på flygplatsen och väntade på att åka hem i somras, lite pirrig eftersom jag inte gillar det där med start och landning, tänkte jag på hur knäppt det är att planet lyfter (det är bara fysik). Jag förstår hur det fungerar. Typ. Hur vingens form får luften att gå olika fort över och under vingen och hur det pressar upp det och får det att lyfta.

Men ändå.

Just den modellen jag satt i väger i runda slängar strax över 90 ton om det är fullt och det liksom bara … skutt … och så är det uppe.

Sjukt. Men jag är sugen på det igen. Jag fick för mig att Azorerna är värt ett besök.