Vardagen

Det är din demokratiska rättighet och det tar bara en kort liten stund

Jag har varit och lämnat min röst i vallokalen. För även en enskild liten röst, som min och din, är en del av något större som tillsammans kan förändra framtiden till något bra.

Tankarna fortsätter från dagen, kvällen innan valdagen 2018

Jag är uppriktigt orolig. Opinionssiffrorna pendlar fram och tillbaka, men orimligt många (mellan 17–24% enligt de senaste mätningarna) vill alltså fortsätta se det antidemokratiska nazistpartiet Sverigedemokraterna i Sveriges Riksdag.

Ja. Jag kallar dem nazister.
Jag ser inte annat än att det är vad de är, även om de har kostym och putsat på sin retorik.

Folk är alltså villiga att rösta på ett parti som kallar sig Sverigevänner, men samtidigt vill rasera den svenska demokratin. Ett parti som pratar om svenskhet som ”nedärvd essens”. Som har Putin och Orbán som förebilder och på samma sätt vill strypa yttrandefrihet, censurera press och kultur, åsiktsregistrera människor och skapa ett angiverisamhälle. Ett parti som vill polarisera samhället och skapa den där systemkollapsen de så gärna pratar om. Ett parti som påstår sig ha nolltolerans mot nazism och rasism. Men som aldrig slutar med det. Det bara fortsätter i en aldrig sinande ström och deras företrädare visar om och om igen att de inte är ett parti som andra.

Och det är alltså det som ungefär en femtedel av Sveriges befolkning vill ha?

Det gör mig sorgsen och rädd.

Valåret 2018 och den svåra frågan om vad man ska rösta på

Dagen började med vernissage på konstgalleriet. Benjamin ställer ut tillsammans med sin syster Lotte. Med hennes spännande teckningar tillsammans med hans glas. Kontrasterande och synkande på samma gång. Sen fika på GK i solskenet.

Efter det går jag och handlar. Jag passerar torget där alla lokala partier står och vill att man ska rösta på dem. Det är svårt i år. Det känns i alla fall som att det är svårare än vanligt. Eller känns det bara så för att hela den politiska debatten blivit fullständigt infekterad och nedsmutsad av rasister och nazister?

Sverige går det väldigt bra för. Ekonomin (och det gäller för privatpersoner, offentlig ekonomi och företagen) går som tåget, det är en ganska låg arbetslöshet och brottsligheten sjunker. Självklart finns det problem att ta tag i, men det är väldigt långt ifrån den där fullständiga kollapsen som de där bruna partierna pratar om. Den enda kollapsen som pågår är deras egna pågående arbete med att rasera den svenska demokratin.

Jag känner mig ganska klar med hur jag ska lägga min lilla röst i morgon. Lokalt röstar jag för vad jag tror är Vadstenas bästa. Till riksdagen står jag fortfarande och väger lite fram och tillbaka.

När arbetsveckan är slut blir det fredagskväll och inte mycket mer

Jobbet rullade på som vanligt. Förmiddagen försvann i ett möte och sen blev det indisk take-away till lunch. Eftermiddagen bara försvann och jag vet egentligen inte vad som hände. Ibland är upplevelsen av tid att den går så otroligt jäkla fort. Dubbla, tredubbla hastigheten.

Sen kommer kvällen och jag sitter plötsligt väldigt nersjunken i fåtöljen och plöjer två avsnitt från den nya säsongen av Atypical.

Det där att möta gamla vänner och äta en lunch tillsammans

Idag blev det en lunch med Robin på Golfrestaurangen. Förra veckan lunchade jag med Kattis. Jag borde ta tag i det där och göra det oftare. Möta upp med folk som jag ser lite för sällan. En lunch är ett väldigt bra och trevligt tillfälle att ses en stund och säga hej.

Rollin’, rollin’, rollin’

Vi pratade rullskridskor på jobbet. Så när jag kom hem spände jag på mig mina gamla och gav mig ut på asfalten. Väldigt stapplande i början kan jag erkänna. Till och med så att en unge som cyklade förbi mig ropade ”Är du nybörjare eller?”.

Nej för f-n, jag är ju bra på det här, tänkte jag. Och jag kan ändå skylla på att det var kullersten. Men bra på det var jag. I alla fall för 15-20 år sedan. Nu kommer jag också ihåg varför jag slutade att använda just de där rullskridskorna som jag har. De rullar förjäkla bra, men de är obeskrivligt obekväma.

När man känner sig översvämmad är det bäst att ta en paus

Jag sitter och funderar på det valet och blir sorgsen av det. Så idag tar jag en paus från nyhetsmedia och totalt ignorerar allt som har med verkligheten att göra. Istället tittar jag på tramsiga Youtube-klipp som får mig att le eller skratta. För det är vad jag behöver idag.

Hur morgonen inte riktigt vill starta dagen ordentligt

Det är ju ganska märkligt det där med måndagsmorgnar och hur jag aldrig känner mig färdig med helg, sovmorgon och ledighet när klockan ringer för att väcka mig. Jag tycks aldrig vänja mig vid att stiga upp på vardagarna. Sängen är helt enkelt för skön på morgonen.