Valåret 2018 och den svåra frågan om vad man ska rösta på

Dagen började med vernissage på konstgalleriet. Benjamin ställer ut tillsammans med sin syster Lotte. Med hennes spännande teckningar tillsammans med hans glas. Kontrasterande och synkande på samma gång. Sen fika på GK i solskenet.

Efter det går jag och handlar. Jag passerar torget där alla lokala partier står och vill att man ska rösta på dem. Det är svårt i år. Det känns i alla fall som att det är svårare än vanligt. Eller känns det bara så för att hela den politiska debatten blivit fullständigt infekterad och nedsmutsad av rasister och nazister?

Sverige går det väldigt bra för. Ekonomin (och det gäller för privatpersoner, offentlig ekonomi och företagen) går som tåget, det är en ganska låg arbetslöshet och brottsligheten sjunker. Självklart finns det problem att ta tag i, men det är väldigt långt ifrån den där fullständiga kollapsen som de där bruna partierna pratar om. Den enda kollapsen som pågår är deras egna pågående arbete med att rasera den svenska demokratin.

Jag känner mig ganska klar med hur jag ska lägga min lilla röst i morgon. Lokalt röstar jag för vad jag tror är Vadstenas bästa. Till riksdagen står jag fortfarande och väger lite fram och tillbaka.

När arbetsveckan är slut blir det fredagskväll och inte mycket mer

Jobbet rullade på som vanligt. Förmiddagen försvann i ett möte och sen blev det indisk take-away till lunch. Eftermiddagen bara försvann och jag vet egentligen inte vad som hände. Ibland är upplevelsen av tid att den går så otroligt jäkla fort. Dubbla, tredubbla hastigheten.

Sen kommer kvällen och jag sitter plötsligt väldigt nersjunken i fåtöljen och plöjer två avsnitt från den nya säsongen av Atypical.

Det där att möta gamla vänner och äta en lunch tillsammans

Idag blev det en lunch med Robin på Golfrestaurangen. Förra veckan lunchade jag med Kattis. Jag borde ta tag i det där och göra det oftare. Möta upp med folk som jag ser lite för sällan. En lunch är ett väldigt bra och trevligt tillfälle att ses en stund och säga hej.

All we ever hear from you is
Blah blah blah

Ibland är det tramsiga små låtar som hamnar i skallen. Med mycket blipp-blopp och dunka dunka. Som idag till exempel när Armin van Buren hälsar på här i bloggen med sin ”Blah Blah Blah” från tidigt i somras.
 

Rollin’, rollin’, rollin’

Vi pratade rullskridskor på jobbet. Så när jag kom hem spände jag på mig mina gamla och gav mig ut på asfalten. Väldigt stapplande i början kan jag erkänna. Till och med så att en unge som cyklade förbi mig ropade ”Är du nybörjare eller?”.

Nej för f-n, jag är ju bra på det här, tänkte jag. Och jag kan ändå skylla på att det var kullersten. Men bra på det var jag. I alla fall för 15-20 år sedan. Nu kommer jag också ihåg varför jag slutade att använda just de där rullskridskorna som jag har. De rullar förjäkla bra, men de är obeskrivligt obekväma.

När man känner sig översvämmad är det bäst att ta en paus

Jag sitter och funderar på det valet och blir sorgsen av det. Så idag tar jag en paus från nyhetsmedia och totalt ignorerar allt som har med verkligheten att göra. Istället tittar jag på tramsiga Youtube-klipp som får mig att le eller skratta. För det är vad jag behöver idag.

Hur morgonen inte riktigt vill starta dagen ordentligt

Det är ju ganska märkligt det där med måndagsmorgnar och hur jag aldrig känner mig färdig med helg, sovmorgon och ledighet när klockan ringer för att väcka mig. Jag tycks aldrig vänja mig vid att stiga upp på vardagarna. Sängen är helt enkelt för skön på morgonen.

En liten stros i solskenet innan söndagslättjan klubbar ner mig

Tvätten är färdigtvättad och ligger ihopvikt i skåpet. Maten hamnade i magen och gjorde mig mätt (Korv Stroganoff). Disken är diskad, köket iordningplockat och jag har just tagit en liten promenad i söndagens solsken och det kändes som att sommaren plötsligt var tillbaka.

Nu kan söndagslättjan svepa över mig.