En dag med minnen som vandrar

Det är måndag. Jobbet och dagen går och i stunder far tankarna iväg när jag ser gängets gemen­samma messengertråd där det pratas om Brasse och jag tänker på livet, dess förgänglighet och minnen som vaknar till liv.

Det är tack vare vännerna nere i Skåne som jag träffade och lärde känna henne. Hon var tuff och glad, med en lätt kraxig röst, bred skånska och med båda fötterna stadigt på jorden. Hon blev en självklar del av ”Vadstenagänget”.

När jag gick igenom den där grejen med min lungsäck jämförde vi sjukhusupplevelser. När jag till slut fick ett positivt svar fick hon det inte. I stället blev det tretton års kämpande mot en cancer som aldrig ville försvinna. Trots det fortsatte hon att vara samma Brasse.

Det var alltid i glada sammanhang och fina stunder vi sågs och det är från alla dessa jag kommer att minnas henne. Med värme och glädje.