Hej då finaste lilla mamma
(dags att säga hej då)

Livet gick i stå och allting stannade av i och med mammas bortgång. Det blev inte riktigt semester när semestern började. De senaste veckorna har varit mer som att jag gått och väntat in den här dagen. Det har varit en märklig start på ledigheten.

Även om jag vet att det är ett slags avslut, ett farväl och att det känns som ett nästa steg i sorgen, så är det också en jobbig dag. Begravning är tungt.

Det är så konstigt att hon är borta och det är många känslor som snurrar. Mamma har ju alltid funnits där på ett eller annat sätt. Alltid. Så det är sorgen i att hon inte längre finns med oss, men samtidigt också en slags lättnad i att hon nu slipper eländet hon hade den sista tiden. Och smärtan. Den ständiga.

Men jag tänker att hon har det bra nu där hon är, vart hon än tagit vägen. Kanske är det himlen, Nangijala eller någon slags återfödelse som något bra. Hon kanske svävar omkring som en glad lärka. Det kan man ju hoppas. Minnena av mamma är i alla fall ljusa och glada. Det var skratt, glädje och en aldrig sinande ström av positivitet. Hon var en ljuspunkt. Ett levande lyckopiller. Hon var Mamma. Med stort M.

…

Idag var det vi i familjen – jag, mina bröder och pappa – tillsammans med några få nära vänner och släktingar i en fin och enkel liten ceremoni. För att säga hej då. Det sista avskedet eller vad f-n man nu ska kalla det. Ett avslut. En början på nästa steg. Utan mamma.

Det var tungt, fint och väldigt värdigt.

När begravningen var över samlades vi för att äta och fika tårta. Det blir nästan som en slags urladdning där efteråt och plötsligt har vi det trevligt istället. Mamma hade avskytt den sommarheta dagen, men gillat den där stunden när vi satt tillsammans allihop. Med familjen och fina människor hon tyckte om.

Och hennes skratt hade hörts över alla andras.