F-n vad snabbt veckan rullar. Redan torsdag liksom. Kanske för att det var söndag i måndags. Idag ännu en dag på kontoret och saker gjordes som vanligt. Gammalt och nytt och sånt som kommer sen. Skånekontoret fick också min hjälp en stund innan jag åkte hem.

Asfalteringssäsongen har kickat igång vilket betydde stopp på vägen. Nåja, det är väl bara att bita ihop under de där extra minutrarna det tar. Rött ljus, vänta på lots. Följ lots. Sen iväg igen. Först bensintankning och sen hem till bensträckaromväg till affären.

På terrassen syns gröna små blad på växterna. Jag gillar’t.

Nacken fortsätter att spöka, det onda vill inte ge med sig. Men den är (kanske) aningen bättre idag. En gnutta. Jag antar att det går i rätt riktning, men det är irriterande. Väldigt.

Morgonrutinen och iväg till jobbet, som vanligt. Dock fortfarande ”seg” (småstel och öm) i nacken med en lätt huvudvärk som hänger kvar även idag. Irriterande är bara förnamnet och även om det är bättre idag, så stör det mig något så förgrömmat.

Kanske kan jag peka på orsaken. Häromdagen satt jag i kallt drag. Kylig vind rakt på nacken. Där och då tänkte jag att det förmodligen var dåligt att sitta just där och att jag borde flytta på mig (vilket jag också gjorde efter en stund). Men den stunden räckte tydligen (om det nu är därför) för att ställa till det. Det går åt rätt håll i alla fall och det är ju bra.

Dagen för övrigt rullade på precis som dagar brukar och när jag kände mig klar så packade jag ihop och åkte hemåt.

Bild från långfredagens besök på Louisiana.

Jag har haft ont i nacken sen igår och det är vansinnigt irriterande. Jag försöker göra mjuka rörelser, böja lite försiktigt upp och ner, vrida fram och tillbaka, rulla axlarna, röra armarna. Istället har det krupit uppåt och gett mig huvudvärk.

Mysig tisdag är alltså frasen jag söker.

Jag tänkte på det här med folk när vi satt på fiket idag. När man sitter där dyker det ibland (ofta) upp märkliga människor. Som idag. Stenis knuffade till mig, fnissade och pekade på ett par som klev in. Mannen i 60-årsåldern hade byxorna så långt ner att han visade rumpan för hela kaféet. Det var rumpan bar på riktigt. Jag fattar inte hur man inte märker att byxor och kalsonger sitter så långt ner att hela röven hänger utanför.

Det är jättekonstigt att gå omkring så.

En stund senare kommer det in ett sällskap som reserverat några bord inne på stället. Det kan ha varit Sveriges mest omständliga människor. Från det att de klev in till att de faktiskt satte sig ner och var klara tog det ungefär en halvtimma. De var helt obegripligt röriga och krångliga. De gick ut och in, fram och tillbaka, pappan i sällskapet gick omkring med en lapp för att skriva ner vad alla skulle ha och ändå hördes ett ”asså jag vet ju inte hur det här fungerar”.

Fungerar vadå, tänkte jag när jag hörde honom säga det. Hur svårt är det att gå fram till kassan och säga vad ni ska ha, betala för det och sen sätta sig och äta och dricka det?

Nästan så att man nästan ville gå fram och fråga ”Asså, vad fan håller ni på med, behöver ni hjälp eller?”. Istället satt jag och suckade och skakade på huvudet.

Bilden ovan är från ett annat tillfälle.

Jäklar vad den där ”Dave” stormade loss igår och i natt. Det riktigt skakade i fönstren. När regnet kom, kom det sidledes. På kvällen hörde jag både kras och dunsar utanför och när jag tittade ut så hade saker flyttat på sig. Så jag sov som en liten gris. Stormbruset liksom vaggade mig till sömns.

Idag är vädret lugnare även om det fortfarande blåser en hel del. Det blev fika med Niklas och Stenke på kaféet nedanför och sen gick jag och handlade lite innan det blev ett varv i tvättstugan. För det behöver också göras titt som tätt. Som nu.

Bilden: ”Dörren till Louisiana”, Murstensskulptur av Per Kirkeby vid Humlebæk station.

Påsk betyder att man träffar vänner som man inte ser så ofta. Som Fia & Bernhard, Lotta & Micke och hälften av barnen. Alla hemma i stan för påskhelgen. Så vi möttes upp för fika. Kaffe och kaka. Väldans trevligt att ses igen. Sen till mataffären för inköp av lite frukostgrejer och andra nöd­vändig­heter till kylskåpet innan jag gick hem till lyan.

Folk framför Sophie Calles ”Picassos in lockdown” som visar fotografier av övertäckta målningar på Picassomuseet under Covid-åren.

Man vaknar en aning seg efter gårdagens kväll. Går upp, äter lite frukost och kryper sen tillbaka ner i sängen för en stunds vila till. Bara för att det är skönt och för att det är som extra mycket söndag idag. Sen kliver jag upp, duschar och klär på mig, öppnar gardinen och ser att det är riktigt tråkigt gråväder ute. Stormen Dave är tydligen på intåg.

Jag kanske stannar inne.

Bilden från utställningen Memoryscapes på Louisiana.

Jag gick och hängde med Ida, Mike och deras familjer. Påskfestlig kväll med glada vänner från förr och nya bekantskaper. Väldigt trevligt och väldigt glatt. Sen gick jag hem, lite på lyset, som man blir efter massa bubbel och babbel.

Bild från igår: På väg hem till Sverige, över Öresund.

Sovmorgon är skönt och kaffe hemma vid köksbordet smakar fint. Solsken utanför är väldigt trevligt. Halv storm inte lika så. Sen hem till pappsen för lunch med bror. Gul tårta åt vi också. Det kanske är lite påskigt. Så, glad påsk då’rå.

Undrar förresten varför vi säger ”Glad Påsk”. Är det för att den där Jesus uppstod efter att han fick lida och dö? Glad känns i sammanhanget egentligen lite konstigt. Förundrad och förvånad kanske hade varit mer normalt. Men ”Förundrad Påsk” har inte riktigt samma klang.

Och vad har gulliga kycklingar med saken att göra?

Kvällspromenaden. Förvisso lite skönt att sträcka på benen efter dagen, men det där oange­näma vårtecknet av skitlukt från böndernas gödslande av åkrarna utanför stan var rejält påtaglig. Dess­utom var den nästan behagliga vårvärmen från dagen var som bortblåst när solen gått ner. Mina händer var som isbitar när jag kom hem.