Film & sånt

Bra start på filmåret (mitt alltså)

Mitt filmår har börjat ganska bra. Den här veckan har jag sett tre filmer som alla varit riktigt bra. Det känns nästan som att det redan väger upp det ganska klena filmåret som var 2016 (hoppas jag inte jinxar nu). Nu utgår jag också från när jag ser en film, inte när den de facto släpps (eftersom till exempel de här tre alla släpptes förra året).

Tidigare i veckan började det med Moonlight – ett episoddrama om att växa upp och hitta sig själv. Sen blev det sci-fi-drama när rymdvarelser landade på jorden och gav människan insikter i Arrival. Även idag blev det ett drama och en fin liten tårdrypare om sorg och förlust i A Monster Calls.

Alla tre får: ★★★★★★★★★★ (8/10) i betyg.

De andra filmerna (eller serierna) som jag hittills sett i år har inte nått upp till samma nivå och varit riktigt lika bra.

Filmaffischer från nätet. Läs andra bloggar om , , , , , ,

Den jättesuperlata söndagen

Latsöndag de luxe. Vaknade vid nio och gick upp och käkade frukost. Det blev jag lite trött av, så jag la mig i sängen. Jag tänkte bara vila en kort liten stund innan jag gick upp på riktigt. Vid tolv (ooops) så vaknade jag visst igen och klev upp ur sängen. Duschade och gjorde mig i ordning.

Sen gjorde jag visst inte så mycket mer.

Jag har latat mig hela dagen. Jättemycket. Förutom att jag var borta hos Titti och Patrik en stund och fick kaffe och nybakt äppelpaj så har mest legat på soffan. Jag har bland annat plöjt färdigt de sista avsnitten av engelska Sci-Fi-dramat ”Class” (som är en del i Doctor Who-universumet). Lite corny, men ganska underhållande och lite småspännande.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (7/10).

BILD: Skärmdump från serien. Läs andra bloggar om , , , , , ,

Årets bästa lista:
Film, TV och musik

Årets bästa film
Jag har betygsatt 175 filmer på imdb i år. Jag gissar att 150 av dem är såna jag faktiskt sett (de andra är gamla filmer som jag betygsatt i efterhand). Generellt tycker jag nog att det har varit ett ganska mediokert filmår. Ingen av de filmer jag har sett har stått ut och varit sådär bra att jag wow:ats. Yorgos Lanthimos ”The Lobster” med träbocken Colin Farrell var väldigt underhållande. The Road Within (egentligen från 2014) var bra och The Martian var också helt okej.

Några av årets intressanta filmer ligger fortfarande dock kvar på min att-se-lista. Arrival till exempel som jag fortfarande inte hunnit se.

Årets bästa låt
Jag vet inte om jag ska kalla den ett ”guilty pleasure” eller om jag bara ska låta det vara för att det är en oerhört snygg låt. Men årets mest spelade i min musikspelare är Zayn och hans ”It’s you”.

 
Please like me

Årets bästa TV (den ena)
Avsnitt fem i den fjärde säsongen av den australiska serien Please like me slog till som en smäll. Andra halvan av avsnittet är vansinnigt smärtsamt att se och sällan har så många tårar trillat så mycket över kinden.

Årets magplask
Årets magplask var däremot ”Mad Max: Fury road”. Sicken jävla smörja. Jag tror folk så gärna ville att den skulle vara bra att de inte såg vilken jäkla skit till smörja det var.

 
SKAM

Årets bästa TV (den andra)
Norska drama-serien SKAM om kidsen på Hartvig Nissen Videregående skole i Oslo. Det är charmigt, mysigt, härligt och lite ledsamt. Som en del av serien, om man följer den på norska P3s sida, får vi även se SMS och instagram-bilder mellan avsnitten. Jag föll som en fura och drog igenom alla avsnitt och säsonger på bara några dagar. Där och då kom jag på mig själv att sitta och le mest hela tiden och plötsligt vill jag prata norska och det är kjempefint.

Nei, jeg kødder ikke!

Årets bästa album
Jag trodde när det kom att Avalanches album ”Wildflower” skulle hamna högt bland årets bästa, men det albumet tröttnade man på väldigt snabbt. Det var liksom samma sak en gång till, men jag älskade det i säkert en hel vecka. Årets mest lyssnade och bästa album är istället Frank Oceans fantastiska ”Blonde” som har rullat hårt hela hösten. Speciellt favoriten ”Self Control” som gått dubbelt upp.

Bubblare
Sommarens ”Stranger Things” var en fantastisk liten serie och American Crime likaså. Andra säsongen av ”Mr Robot” var nästan lika bra som den första. Låtarna ”Home Alone” med Ansel Elgort, ”Magnetised” med Tom Odell, ”Gimme the Love” med Jake Bugg och franska Christine and the Queens ”Tilted” spelades också väldigt mycket.

Bilderna från film och TV från the internetz. Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Please like me

Jag använder imdb för att hålla koll på och betygsätta filmer och sånt jag ser. För första gången har jag gett betyget tio av tio till något. Ett enskilt avsnitt av den charmiga och (trots allvarligt tema) i vanliga fall ganska lättsamma australiska dramedi-serien ”Please like me”.

Igår slog den till. Femte avsnittet i den fjärde säsongen.

Wow!

Den andra halvan av det 28 minuter långa avsnittet var något av det bästa jag sett på TV. Så vansinnigt jä**a bra. Så pass att det hängt kvar även idag.

Bild från någonstans på nätet. Läs andra bloggar om , ,

”This tickling wormhole was getting deeper”

Det finns så många konstigheter som kan vara svåra att förstå. Som när man inte sett eller hört om något förut som blir till något väldigt märkligt. Som kittling. Att det är en fetisch hos somliga. Och då inte att bli, utan se på när andra blir det.

Idag såg jag dokumentären ”Tickled” (av David Farrier och Dylan Reeve) som handlar dels om det fenomenet, men även om hot, maktmissbruk och lurendrejeri. Det är en dokumentär som börjar som ett fniss men ganska snabbt övergår till lätt obehag. Men trots det underhållande ändå. Väl värd att se och förundras av.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (7/10).

 

Bild från filmen. Läs andra bloggar om , , , , ,

Det där att ha en TV-kväll hemma i soffan

En hemmakväll en lördag. Det känns som att det var länge sedan. Jag satte på TV:n och ”nya” Top
Gear rullade. Jag har inte sett den senaste säsongen och jag förstår varför. Det gick f-n inte att se skiten. Mest på grund av att den där Chris Evans skrek och var ganska irriterande hela tiden. Där de tre gamla gubbarna hade en naturlig kivighet och verkade ha kul är det nya gänget extremt tillgjort och saknar … kemi. Matt LeBlanc däremot funkar otippat bra.

Kanske därför Evans hoppade av efter den här första säsongen.

Så jag hoppades på någon film på någon kanal istället, men det var ju dömt att misslyckas eftersom jag knappt har några kanaler att kolla på* och det som visas är skräp.

TV är inte vad det borde vara.

* Jag har de markbundna + Magines magra utbud och Netflix. Men det är ju inget att hänga i granen om man vill ha något ”fräscht” (fast Stranger Things var väldigt bra).

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , ,

The Twilight Saga – hela skiten

Jag har kollat på The Twilight Saga under den här veckan jag varit sjuk. Hela jäkla serien. Mest för den råkade rulla på tv:n, jag bara har några få kanaler att välja på och det inte fanns något att kolla på eftersom min hjärna varit såsig och halvt avstängd.

På ett sätt lite charmigt underhållande i sin enfald, på ett större är det goddag yxskaft. Det är cheezy som f-n, storyn är oerhört tunn, ologisk och full av hål. Dialogen är skämskudde och skådespelarnas prestationer är ibland rent skrattretande.

Bella (Kristen Stewart), som allt handlar om, är konstant plågad av kärlek, men ser mest bajsnödig ut filmserien igenom. Edward (Robert Pattinson) som är hennes stora kärlek är mest svår och Jacob (Taylor Lautner), den andre hon älskar, tar av sig tröjan så fort han kan för att få visa upp sina muskler innan han förvandlas till varulv. Sen är det några italienska vampyrer som är obegripligt onda.

Några korta stunder kändes filmerna nästan okej, men för det mesta är det ett jäkla ältande om samma saker om och om igen. Slutsatsen är att de mest är dåliga.

Betyg av hela serien: ★★★★ (1/5)

Bild från filmen ”lånad” från internet. Läs andra bloggar om , , , ,

Filmen San Andreas är en skakande
upplevelse – en redogörelse

I vanliga fall så gillar jag katastroffilmer, så jag fick för mig att kolla på jordbävningsfilmen ”San Andreas” och redan efter första minuten slog ologiken och orimligheten i taket. Att det här skulle vara hjärndöd underhållning visste jag innan, men shit, det här var skakande. Här följer en slags redogörelse.

Det börjar med jordbävning och tjej åker ut för ett stup och fastnar i sin bil som hänger i en ravin. Säg hej till hjälten Raymond som flyger in med sin helikopter i den smala ravinen rakt ovanför bilen med flickan. Att minsta lilla stöt eller vindpust skulle få bilen att fortsätta nerför stupet gäller bara efter att hjälten firat sig ner med rep för att plocka upp henne i sin famn. Vilket han gör i exakt samma sekund som bilen rasar (förmodligen av vindstötarna från helikoptern) och fullständigt demoleras i botten på ravinen. Den exploderar dock inte.

Så får vi veta att hjälten Raymond har känslor kvar för förra frun Emma som han håller på att skiljas från. Då blir det jordbävning igen och Hover-dammen går sönder och en jordbävningsexpert får se sin kollega dö och räknar ut att skiten håller på att träffa fläkten.

Sen jordbävrar det sig igen och hjälten Raymonds dotter Blake hamnar i fara tillsammans med förra frun Emmas nya man – som går för att hämta hjälp men fegar ur drar. ”Oh my god”, säger hjälten Raymond som ser hela Kalifornien kollapsa från sin helikopter. Som av en slump råkar han flyga förbi och se förra frun Emma på toppen av en trasig skyskrapa. Det var ju bra, så att han kunde rädda henne.

Sen måste han rädda dottern Blake som sitter fast i bilen och blivit lämnad av förra frun Emmas nya man (som givetvis visar sig vara ett själviskt as), men då kommer unge killen Ben och gör det istället. I sista sekunden innan bilen mosas av rasmassor. Det visar sig förstås att dotter Blake är sjukt redig eftersom hennes pappa är hjälten och har lärt henne att ta vara på sig själv. Jordbävningsexperten inser ungefär samtidigt att ”it isn’t over”.

”The shakin’ is not over and it’s not aftershocks I’m talking about. San Fransisco is gonna get hit again … and it will be so big, that even though it’s happening here in California, you will feel it on the east coast.”

Hjälten Raymond kraschar helikoptern, snor en bil och jordbävningsexperten berättar på TV att ”The shaking is not over”. En gammalt par hjälper hjälten Raymond till ett flygplan och han och förra frun Emma älskar fortfarande varandra. Rediga dottern Blake räddar både sig själv, killen Ben och hans lillebror. Då hoppar hjälten Raymond ut ur planet i fallskärm med förra frun Emma.

Sen skakar marken jättemycket, killen Ben får en stor glasbit i benet som rediga dottern Blake plockar ut jättelångsamt. Hjälten Raymond räddar massor med folk från att få ett hus över sig. Då hoppar hjälten Raymond och förra frun Emma ner i en båt och det är dags för tsunamin. Som han åker över.

Förra frun Emmas nya själviske man mosas av en container och rediga dottern Blake, killen Ben och hans lillebror tog skydd i en skyskrapa och ”you’re unbelievable” (rediga dottern Blake alltså) puss, puss. Då åker hjälten Raymond och förra frun Emma (mamman) förbi i en båt och alla vinkar och är glada. Men då skiter det sig (såklart). En våg spolar bort rediga dottern Blake, killen Ben och hans lillebror så att de fastnar under vattnet. Det förstod självklart hjälten Raymond och simmade efter dem.

”I’m gonna get you out of here”

Sen skakar det igen, skyskrapan sjunker. Hjälten Raymond och rediga dottern Blake har ett moment på var sin sida om ett fönster, vattnet stiger och hon typ dör. Men då blir hjälten Raymond arg och simmar och hämtar hennes livlösa kropp. Sen skakar det igen och förra frun Emma (mamman) kör in båten genom de okrossbara fönstren i den sjunkande skyskrapan och hämtar dem allihop och rediga dottern Blake är död, fast vaknar till liv.

Sen sitter de där i båten och då får vi se jordbävningsexperten som också klarat sig – för en TV-studio är tydligen en väldigt säker plats. Då börjar stråkarna spela det är solnedgång och vi får se överlevare. Alla pussas och är glada.

Jo’rå.

Det här är skräp och inte speciellt bra alls. Det är orimligt, ologiskt och ett totalt frosseri i jordbävning och katastrof. Betyg: Den får trots allt en svag 4:a av 10, för jag gillar katastroffilmer och en del effekter var trots allt lite festliga. Rullar just nu på Netflix. Medverkande: Dwayne JohnsonCarla GuginoAlexandra DaddarioHugo Johnstone-BurtArt Parkinson och Paul Giamatti. Regi av Brad Peyton.

Bild från filmen. Läs andra bloggar om , , , , , , ,

Det där med att titta på TV

Knappast nytt, men jag tänkte på det här med linjär TV. Sån som visas enligt tablå. För mig som helt trillat av den typen av tittande känns det plötsligt nästan konstigt att det ens förekommer fortfarande*. Jag ska alltså behöva sitta och vänta på att få se det jag vill se?

Näe va.

Ny teknik, streamande och nya typer av kanaler (exempelvis streaming och play-sajter) ger mig omedelbar tillgång till det jag är intresserad av och vill se. Media, film, program och serier konsumeras allt oftare och för fler och fler annorlunda idag jämfört med bara för ett par år sedan. Som exempel, hur jag under två dagar på min julledighet plöjde alla avsnitt, även om den egentligen hade ett par år på nacken, av ”In the flesh” som SVT nu långsamt visar ett avsnitt i veckan av (se den förresten, den är bra). Eller att jag i princip kan se vilken film jag vill, när jag vill.

Nu väntar jag egentligen bara på att de stora internationella producenterna av film, program och serier inser hur vansinnigt det här med regionindelning är. Ett tydligt exempel är Netflix som i Sverige har ett långt mindre utbud än i sin amerikanska version. Det är egentligen inte Netflix fel att det är så, för fortfarande verkar inte ”branschen” förstå att vi lever i en global tid (det här tjatade jag om redan för många år sedan). Men varför kan jag inte få se filmerna och serierna som finns där här? För om jag vill, kan jag ju ändå få tillgång till dem.

Vad jag vill säga med det här? Jag vet inte. Men jag är för den nya tidens tittande. Där jag själv styr när och hur jag vill titta. Gör allt tillgängligt nu. Överallt och direkt.

* Såklart förstår jag att folk fortfarande tittar på traditionell TV och så kommer att göra i många år till. Och jo’rå, det händer att jag också gör det, men alltmer sällan. Men som koncept, nu såhär i vår digitala tidsålder, är det egentligen en ganska märklig företeelse.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , ,

If you fail to fall in love with someone … you’ll turn into an animal

Mer lättja och ännu mer film. Idag blev det ”The Lobster”. Där ensamma människor i en parallel (?) framtid får välja att gå med i ett program för att hitta en partner eller bli förvandlad till ett djur.

Det här är en oerhört besynnerlig film av Yorgos Lanthimos (som gjorde Dogtooth för några år sedan). På en gång väldigt underhållande och samtidigt obehaglig. Skådespelarna nästan anti-spelar. Inga karaktärer visar några direkta känslor. Allt rullar på i ett entonigt pratande utan djup, även om det bubblar där under ytan. Skrämmande och roligt på samma gång. Till och med träbocken Colin Farell i huvudrollen som David var för en gångs skull riktigt bra.

Regi av Yorgos Lanthimos. Med bland andra Colin Farrell, Rachel Weisz, Ben Whishaw, John C. Reilly och Olivia Colman. Genre: Märkligt drama. Se trailer här.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).

Bild från filmen. Läs andra bloggar om , , , , , , , ,