Att åka iväg

En museumlördag med naturhistoria uppe i Stockholm

Jag gick upp ur sängen, åt lite frukost, slängde in mig i bilen och åkte upp till Stockholm. Jag tänkte att en museumlördag kunde vara trevligt. Och Naturhistoriska är det. Trevligt alltså. Om det inte vore för alla skrikande ungar. Med skrikande menar jag bokstavligen skrikande. En unge stod till exmpel bredvid mig och skrek rakt ut allt vad han orkade bara för att det ekade så bra. Det var nästan så att jag fick lust att klippa till den jäveln. Eller hans föräldrar som helt menlöst sa åt till honom ”Men Alexander, sluta nu” varpå han fortsatte att skrika för att få eko.

Jag gick in i ett annat rum.
 

Förfäderna. Fast för väldigt länge sedan | © Jan Andersson
 
Men ändå. Det är väldigt trevligt att strosa runt där. Nästa gång kanske jag borde ta med mig både öronproppar och hörlurarna och gå runt där i min egen lilla värld och titta på figurer föreställande förfäder. De där som fanns för väldigt länge sedan. Eller ”alla mammors mamma” … eller vad man nu ska kalla den där apliknande kvinnan (Homo Habilis) som sitter hukande i en monter.
 

Alla mammors mamma | © Jan Andersson
 
Pingviner i glasmontrar | © Jan Andersson
 
Och så alla dessa fåglar, skelett, uppstoppade djur, stenar och figurer föreställande allt möjligt från både nu och då. Som till exmpel ett de här pingvinerna som stod i en glasmonter. Sen fikade jag lite också.

Sen satte mig i bilen och åkte hem igen.

En dag i Örebro – Open Art 2019

Jag gjorde Örebro och Open Art. ”Skandinaviens största biennal för samtidskonst”. Jag brukar älska det. Tycka att det är spännande, fantastiskt och både svinbra, uselt och roligt.

I år inte så mycket så.

Det här var nog den tråkigaste av alla de jag har besökt. Det är ingenting som ger mig den där wow-känslan som jag vill ska infinna sig. Kanske har jag för höga förväntningar. Eller inte. Jag tycker att man kan ha det. Det är som att det finns så många fina idéer där bland verken, men samtidigt känns det som att många av dem är slarvigt genomförda. Istället blir upplevelsen nästan som en axelryckning.

 
Översta bilden: Out/Judy and Dorothy (The song from Somewhere) av franska Elsa Tomkowiak (f. 1981).
 

Filthy Luker & Pedro Estrellas ”Octupus Attacks” | © Jan Andersson
Filthy Luker & Pedro Estrellas ”Octupus Attacks” där en jättebläckfisk slingrar och kränger sig ut genom fönstren på slottet. Eller har den precis smitit in?
 

Karima Klasen (f. 1972) från Tyskland ”Razzle dazzle” | © Jan Andersson
Karima Klasen (f. 1972) från Tyskland och hennes ”Razzle dazzle” där besökarna blev en del av verket.
 

Ulrika Sparre (f. 1974), Sverige | © Jan Andersson
”Don’t fear tomorrow, I am already there” – Ulrika Sparre (f. 1974) från Sverige. Hennes ord fanns utspridda både här och där.

Att åka hem från en semestertripp

Att sitta på ett flygplan. Jag direkt ogillar start och landning. Det är då majoriteten av alla krascher sker. Är ett plan väl uppe i luften är det väldigt ovanligt att det händer något. Jag klarade mig … den här gången också.

Jag landade försenad i München. Stressade mig genom flygplatsen. Åkte ut till satellitterminalen, rusade fram för att hitta min gate och kom fram med en kvart till godo. Sen ställde jag mig där bland de få som stod framför boardingstället och då upptäcker jag ”Delayed”. Istället blev det typ en halvtimmes väntan och jag hade inte alls behövt att stressa.

Men det gick smidigt ändå och plötsligt satt jag där och flög hem till Sverige igen och efter landning var det bara att sätta sig i bilen och fortsätta hem till den lilla byn.

Trött i kropp, knopp och faktiskt lite även i benen. Det är väl alla backar och trappor som gjort det. För jag har ändå lyckats skrapa ihop nästan fem mil i fötterna de här dagarna, gått upp och ner för motsvarande 107 våningar (!). Nu har ju jag bara sett en bråkdel, men Lissabon – och delarna jag besökt – känns ändå hyfsat kompakt och man kan med fördel hantera det med fötterna och närmare 66.000 steg.

Det där att vara på en flygplats

Incheckad och klar redan innan men dags för säkerhetskontroll. Jag tömde fickor och lämnade allt i lådan som gick igenom. När jag själv gick i metalldetektorn pep det i alla fall. Trots att jag inte hade någonting på mig. Konstigt. Men jag släpptes igenom och in. Men få saker är så tråkiga som att komma till en flygplats och gaten inte är redo än. Så man blir bara sittande där i en tråkig entrehall och köper svindyrt vatten utan bubblor och väntar… och väntar… och väntar…

Sen står man där och väntar igen och plötsligt står det ”Delayed” på skärmen. Men tjugo minuter senare än utsatt tid fick jag komma på planet. Sätter mig på min plats och väntar…

… och kaptenen ropar ut ”We are having some problem with our paper work” och jag känner det gnager lite i mig för jag har ett anslutande flyg som jag ska med. Men en kvart senare verkar det ha löst sig och vi lyfter.

En sten från Lissabon till min samling

En sista dag i Lissabon och efter att ha gjort mig i ordning, ätit min frukost packade jag ihop mina grejer i rummet och gav mig sen ut på stan. Först gick jag ner till floden och letade reda på ännu en liten sten till min samling. Sen strosade jag omkring lite planlöst, hamnade i en butik där jag köpte en linneskjorta.

 
Spårvagnar i Lissabon | © Jan Andersson
 
Jag vandrade planlöst omkring, sick-sackade mig upp och ner mellan gator och torg och plötsligt hade tiden sprungit iväg och det var dags att gå tillbaka till hotellet och hämta upp väskan. Sen var det dags och jag haffade en taxi på gatan, lämnade stan och åkte ut till Aeroporto de Lisboa.

Sista kvällen i stan

Jag går ut och gör Lisboa en sista kväll och än en gång trampar jag upp mot Bairro Alto (det finns ju så väldigt många restauranger och barer i de där kvarteren). Jag går omvägen via Praça Luís de Camões. En längre promenad, men lite mindre lutning som gör att det inte är så flåsigt att ta sig upp dit.

 
Ungdomar dansar på Praça Luís de Camões | © Jan Andersson

På vägen upp fastnar jag framför en grupp ungdomar som dansade som f-n där på torget. De hoppade synkroniserat, slog frivolter och backspinnade som f-n där på marken. Jag tänkte det måste vara obekvämt eftersom det är kullersten på hela torget (även om den är slät och fin) och de hade inte något annat underlag än det.

Sen strosade jag vidare in bland gränderna och området kändes aningen lugnare idag (eller hade det inte kommit igång än) – kanske för att det är söndag (?). Det fläktar skönt och promenadem upp känns nästan enkel. Jag firar söndag med en liten öl på en uteservering. Jag fastnade vid Alface Hall där jag lyssnade på ett band som spelade. De var ganska okej, men sångerskan sjöng på engelska. Eller jag gissar att hon trodde att sjöng på engelska för det lät lite sådär hitte-på med orden ganska mycket. Det var väldigt roligt att lyssna på. Till sist blev det en sista drink på Atipico innan jag långsamt strosade ner mot hotellet för att sova.

 
Ännu ett varv i Bairro Alto | © Jan Andersson

Att sitta och slappa en stund och hitta kopplingar till lilla Vadstena

Efter att jag lämnat tillbaka mopeden till killen i butiken strosade jag bort mot Praça do Rossio (eller Praça de D. Pedro IV som det också heter) där mitt hotell ligger och satte mig i skuggan på en uteservering. Klockan hade blivit halv fem och det var väl dags för … lunch. Så jag beställde in en Club Sandwich och blev sittandes där en stund, tittandes på allt folk som passerade förbi.

  1. Vid bordet bredvid satt en rysk (?) kärring som skrikpratade med sin väninna och barn som satt två bord bort. Skitstörig. Varför inte sitta vid samma bord istället. Idiot.
  2. Jag har inte sett mig i spegeln efter min mopedtur, men servitrisen frågade ”Are you hot?”. Så jag antog att jag är röd som en kräfta.
  3. En tant två bord bort satt och stirrade på mig. Om och om igen. Så jag antar att servitrisens fråga helt enkelt bekräftade att jag faktiskt lös litegrann som ett stoppljus (alternativt vill hon ha mig eller så ser jag konstig ut).
  4. Jag skyller på ölen, för jag har fan haft hjälm på mig hela dagen.

  5. Stående inslag när man sitter på uteservering och glor på folk: Par kommer gående, kvinnan lite piggare och en meter framför mannen, som ser trött och besvärad ut.

Sen satt jag och pratade med ett svenskt par som hamnade bredvid mig. De var från Göteborg och när jag berättade att jag var från Vadstena så visade det sig självklart att de varit där och har vänner som bor i stan. Vart man än kommer i Europa möter man tamejfan alltid någon som är Vadstenabo, har varit eller har någon slags koppling till min lilla stad. Göteborgsparets vänner är ett Vadstenapar och även om jag inte känner dem så vet jag självklart vilka de är.

Världen är liten.

Vroom vroom runt omkring stan och ännu fler steg i de trötta fötterna

En dag på moped – jag åker runt | © Jan AnderssonDet var skön morgon och det var den där hotellfrukosten igen och allt det där som man gör innan man ger sig ut för nya äventyr.

Så när jag var klar gick jag först till ett ställe som inte kunde hjälpa mig och visste ingenting som kunde hjälpa mig alls, men lite snabbt googlande och tre kvarter bort till nästa ställe och Bingo! Där stod en glad och samtidigt lite bitter kille som varit i Sverige (det var fint men dyrt) och bott i Amsterdam (som han älskade) och det var dags att hyra en moped och ge sig ut och åka runt. Typ 450 kronor för en heldag kändes väldigt överkomligt.

Eftersom jag hört talats om någonting som skulle heta Belem, vara ett torn och vara värt ett besök (?), så åkte jag iväg mot det för att kolla in vad det kunde vara. På vägen dit stannade jag lite snabbt och kollade på den fantastiska byggnaden ”Mosteiro dos Jerónimos”.

 
Mosteiro dos Jerónimos, Lissabon | © Jan Andersson
 
Pastel de nata – smördegsbakverk med kräm | © Jan AnderssonSen kom jag till tornet (se bilden överst) och nja. Jag blev väl inte så imponerad. Att det dessutom var en miljard andra turister där gjorde det väldigt ospännande. Men en liten ispinne blev det när jag strosade runt däromkring i parken runt det där tornet. Man kunde gå in i det också. Men hundra (minst) meter kö kändes inte så lockande.

Jag passade även på att för första gången testa portugisernas nationalbakverk – den delikata Pastel de nata. En slags smördegsgrej med vaniljkräm (typ). Väldigt god och jag skulle kunna äta flera stycken.

 
Padrão dos Descobrimentos (Upptäckarnas monument) | © Jan Andersson
 
Jag vände in mot stan igen och stannade även till vid Padrão dos Descobrimentos (Upptäckarnas monument) som hyllar Portugals del i upptäckarepoken under 1400-1500-talet. Där kan man bland annat se Vasco da Gama och Magellan (och massa andra som mina historiekunskaper inte täcker. På bilden syns även den stora 25:e April-bron som går över till Almada på motsatta sidan av Tajo-floden.

Jag fortsatte att åka runt. Jag hamnade på en av de sju kullarna (vilken har jag ingen aning om men jag tror inte jag har gått omkring där innan). Det blev en paus och ännu en glass på ett torg. Den här gången en bägare fylld med lime-sorbet och en Doce de leite. Muito gostoso!

Innan det var dags att lämna tillbaka mopeden åkte jag mest omkring lite hit och dit, kollade in blandande kvarter, stupande gator, kulliga vägar och förvillande gränder. En stund var jag lite vilse, men kartappen är min vän.
 


P.S. till mig själv: om jag någon mer gång hyr en moped och åker omkring på den en dag i gassande solsken, mitt på dan, glöm inte solskyddskräm även på armarna.

En andra halva av en lång lördag och en kväll i Bairro Alto

Jag har fortsatt att irra omkring bland gator och gränder. Jag drack en drink på ett torg någonstans och har varvat allt gående med inhopp på blandade uteserveringar, glassar, mat och små öl (gillar konceptet med de där små ölen istället för stora glas som blir avslagna). Det blev även en kort liten powernap på eftermiddagen. Är man där nere i sydeuropa så är det ju passande att slumra in i en siesta (sesta på portugisiska).

 
Barkvarteren i Bairro Alto, Lissabon | © Jan Andersson
 
På kvällen blev det ett varv uppe på Bairro Alto. Jag strosade runt och gjorde glada inhopp på några barer här och där, det blev en supergod men mastig burgare till middag och kanske mer än en kvällsdrink. Barerna flyttar mer eller mindre ut på gatan när kvällen kommer och det är mycket folk och väldigt sorligt, musiken spelar både här och där och alla är lördagsglada och verkar gå omkring med sina drinkar och öl mellan barerna. Det är väldigt avslappnat och trevligt.

Vindlande gränder i Alfama och upp till Castelo de São Jorge

Hotellfrukost. Kanske inte den mest spännande, men brödet var färskt och det fanns äggröra, bacon och färsk ananas. Så jag var nöjd trots att den var ganska enkel. Idag blev det långpromenad.

Så jag gick upp för en stor kulle – eftersom hela stan är byggd på kullar. Jag stånkade mig upp till den gamla borgen Castelo de São Jorge från 1000-talet. Brant, massor med trappor och backar och 30°C i skuggan. Väl uppe fick man naturligtvis betala entré (vet inte riktigt om det är värt det egentligen) men man får en magnifik utsikt över hela stan (typ).

Så jag gick omkring däruppe. Klättrade upp för branta trappor och upp på murarna. Jag skulle nog inte gjort det. Väl där tog jag mig knappt ner igen eftersom min höjdskräck slog till och som synes på den högra bilden ovanför, så var murarna inte speciellt höga. Muren på vänstra sidan är kanske 30 cm och där stupar det typ 10 meter ner till borggården. Trappan ner sen kändes mer brant än när jag gick upp för den så det var nära att jag fick be om hjälp bara för att kunna röra mig. En stunds blundande och långa djupa andetag tog mig till slut fram till trappan och ner till säker mark.

Men som sagt, åt andra hållet. Utsikt.
 
Panorama över Lissabon | © Jan Andersson
Panorama över Lissabon, tagen från Castelo de São Jorge. Om du klickar på bilden så kan du se en större version.

Det kändes också väldigt snyggt med den där blöta fläcken jag fick bak på skjortan och byxorna eftersom jag svettats som f-n och det runnit ner längs ryggen och samlats lite fint där bak. Allt bara för att jag fick för mig att stånka mig upp på toppen och fått panik av höjdskräcken av att vandra på muren. Men det var bara att låta det vara och jag fick helt enkelt gå omkring med fläck på rumpan tills jag kom tillbaka till hotellet och kunde blaska av mig och byta om.