Att åka iväg

Brahehus var väl inget bra hus (eftersom det brann ner 1708)

Eftersom jag ändå åkte där på E4:an och inte hade något vettigare för mig (och turistade mig), så stannade jag vid Per Brahe den yngres gamla hus där strax norr om Gränna. Mest egentligen bara för att kolla lite på utsikten över Visingsö eftersom jag precis lämnat den lilla ön. Men sen var det den där grejen med dagens väder över Gränna och Visingsö. Inte så najs.
 
Väder över Gränna och Visingsö
Väder är ibland en grej. Gränna syns lite svagt där i diset, men Visingsö är nästan som borta.

Visingsborgs slottsruin

Ön är ju inte speciellt stor, ungefär en och en halv mil från söder till norr och bara några få kilometer på bredaste stället, så plötsligt var jag tillbaka där jag började när jag landade på ön. Jag kollade in Visingsborgs slottsruin, strosade runt där och gick ner till vattnet. Men då började det regna igen, så jag gav upp. Så jag satt mitt blöta jag i bilen och åkte bort till hamnen för att se om det gick att åka tillbaka till fastlandet igen … och jag hade sån tur att jag knappt behövde stanna bilen för en färja kom in och jag fick köra på på direkten.

Visingsökonstnären Olle och hans märkliga Tempelgård

Efter nordspetsen vände jag söderut igen och stannade vid något som hette ”Tempelgården”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det annat än att det kändes märkligt. Tydligen var det någon visingsökonstnär som hette Olle Krantz som skapade stället som en konstnärsgård. En udda plats. Och öde. Inte en kotte fanns där. Längst bak på gården fanns som ett grekiskt tempel – som var en utställningshall.

 
Visingsökonstnären Olle och hans Tempelgård
 
Jag stannade också vid Kumlaby Kyrka, där man kan gå upp i tornet och kolla på utsikten över ön och sjön. Jag tittade in i gluggen där man klättrade upp och det såg klaustrofobiskt ut. Sen gick jag ut och kollade hur det såg ut däruppe. Min spontana reaktion när jag synade räcket på kyrktornats topp var att ropa ”Nä fy faan”.

Så jag struntade helt enkelt i det.

Nordspetsen på Visingsö

Jag vände bilen och tog den lilla vägen norrut igen. En och en halv mil till öns nordspets. Bara för att. Klart man måste besöka båda spetsarna. Återigen åkte jag tills vägen tog slut. Det fanns inte ens en väg till nordspetsen. Så jag klev ut på en liten stig och gick förbi en kohage. Högt gräs och doften av koskit.

Sen kanske sådär 150-200 meter innan jag var framme tog det stopp. Så jag stannade där. Sträckte upp kameran och klickade en bild. Jag hade nog kunnat krångla mig genom elstängslet som var där och gått fram till vattnet. Men … orka.

Sen tillbaka igen. Kossorna stirrade på mig som om jag såg helt galen ut. Det gjorde jag nog förmodligen också.
 
Stirrande kossor på Visingsös nordspets

Sydspetsen på Visingsö

Jag åkte tills vägen tog slut och Visingsös sydspets stack ut i vattnet. Med utsikt neråt. Längst bort i diset där i bilden antar jag att man kan se Jönköping en klar dag. Nu däremot. Halv storm och regn som piskade mig. Inte skönt alls. Där ligger också Näs slottsruin som uppfördes under 1100-talet. Resterna som finns kvar är kanske inte så mycket att se egentligen.

Men utsikten över sjön är fin.
 
Näs slottsruin

Plats man ofta ser på långt håll

Ibland blir man lite rastlös … eller kanske uttråkad och då är det skönt att ha en bil. Så jag satte mig i den, åkte iväg en bit och körde upp på en färja. Till en plats man ofta åker förbi, men aldrig besöker. Inte sedan jag var ett litet barn i alla fall.

Hej Visingsö, ön där i Vättern.

En solskenslunch uppe i Örebro

Jag, en norrman och gubben Öhrman åkte iväg på en liten dagsutflykt. Till Örebro. Vi strosade på gator, åt mat och drack ett glas vin på en solig uteservering, kollade och rundade slottet, drack en kaffe på en annan uteservering och gick runt i några butiker. Sen satte vi oss i bilen och åkte hem igen. Då kom regnet.

En lång, men kort roadtrip

Ytterligare en sten till samlingen och över 160 mils biltur till Umeå och tillbaka. Långt kan tyckas, men med många små stopp på vägen (som man gör när man roadtrippar) och jag tycker samtidigt också att det är lite rogivande att köra bil. När det flyter. Så lång i sträcka, kort i tid. Men det fick räcka för den här gången.

Även om det varit kul att se Norrland, höga kusten, Hudik, Umeå och Sundsvall och allt däremellan så är det där att resa i Sverige lite samma som vanligt. Det är liksom ingenting nytt egentligen. Allting fungerar precis som hemma och svenska städer är väldigt mycket ”same, same, different name”. Med några få undantag som sticker ut. Det gör det alltså inte så spännande som det kan vara när man reser utanför landet – även om det såklart finns mycket fint att se här hemma i Sverige också.

Naturen däruppe vid höga kusten är fantastisk. Bara den är faktiskt värd sin resa. Att åka längs kusten och se städerna däruppe är också trevligt. För städerna på vägen är trevliga och människorna också – även om Corona-grejen nu gör att alla håller sig mer för sig själva.

Nu ska jag sova i min egen säng. Go’natt.