Att åka iväg

Vindlande gränder i Alfama och upp till Castelo de São Jorge

Hotellfrukost. Kanske inte den mest spännande, men brödet var färskt och det fanns äggröra, bacon och färsk ananas. Så jag var nöjd trots att den var ganska enkel. Idag blev det långpromenad.

Så jag gick upp för en stor kulle – eftersom hela stan är byggd på kullar. Jag stånkade mig upp till den gamla borgen Castelo de São Jorge från 1000-talet. Brant, massor med trappor och backar och 30°C i skuggan. Väl uppe fick man naturligtvis betala entré (vet inte riktigt om det är värt det egentligen) men man får en magnifik utsikt över hela stan (typ).

Så jag gick omkring däruppe. Klättrade upp för branta trappor och upp på murarna. Jag skulle nog inte gjort det. Väl där tog jag mig knappt ner igen eftersom min höjdskräck slog till och som synes på den högra bilden ovanför, så var murarna inte speciellt höga. Muren på vänstra sidan är kanske 30 cm och där stupar det typ 10 meter ner till borggården. Trappan ner sen kändes mer brant än när jag gick upp för den så det var nära att jag fick be om hjälp bara för att kunna röra mig. En stunds blundande och långa djupa andetag tog mig till slut fram till trappan och ner till säker mark.

Men som sagt, åt andra hållet. Utsikt.
 
Panorama över Lissabon | © Jan Andersson
Panorama över Lissabon, tagen från Castelo de São Jorge. Om du klickar på bilden så kan du se en större version.

Det kändes också väldigt snyggt med den där blöta fläcken jag fick bak på skjortan och byxorna eftersom jag svettats som f-n och det runnit ner längs ryggen och samlats lite fint där bak. Allt bara för att jag fick för mig att stånka mig upp på toppen och fått panik av höjdskräcken av att vandra på muren. Men det var bara att låta det vara och jag fick helt enkelt gå omkring med fläck på rumpan tills jag kom tillbaka till hotellet och kunde blaska av mig och byta om.

Utsikt över morgondagen och en stund i Bairro Alto-kvarteren

På kvällen känner jag mig ganska mör när jag irrar omkring högt uppe i Bairro Alto-kvarteren. En lång dags resa tar ut sin rätt. Jag stannar till vid Jardim António Nobre och kollar på utsikten över stan och mot Castelo de São Jorge dit jag tänkt att gå i morgon.
 
Utsikt från Jardim António Nobre | © Jan Andersson
 
Sen hittar jag en uteservering som jag sätter mig på, äter lite mat, tar en liten öl och bara sitter och tittar på alla människor som rör sig på gatan. En stund senare sitter jag och gäspar och känner att sängen lockar mer än något annat. Bairro Alto får jag utforska mer i morgon. Så jag går nerför backar och trappor och somnar sött i sängen på hotellrummet.

Hej Lissabon, dig har jag tänkt på!

Portugal har varit en blind fläck på min rese-karta och jag har haft lust att åka dit länge och efter en lång dags resande hamnade jag äntligen där. I Lissabon.

Härligt! Men oj, hettan knockade mig litegrann. Inte så konstigt mitt i juli i och för sig, men ändå. Hur som helst, fett najs att vara framme! Så det blev ett hopp in i en taxi som körde mig till hotellet (€15 med dricks känns billigt, men så ligger ju flygplatsen nästan mitt i stan).
 
Rua da Conceição i Lissabon, Portugal | © Jan Andersson
 
Sen incheckning och hurra för ett svalt AC-rum där jag lämnade min väska. Jag gav mig ganska direkt ut i kvarteren runt hotellet och hittade en uteservering och firade framkomsten med en kall öl och fläktande bris i skuggan av ett parasoll. Just där och då kändes det rätt så jävla najs. Ett halvt kvarter bort stod en orkester och spelade och till och med det lät charmigt. Det kanske är språket som gör det. Portugisiska har en viss klang som låter charmig.

 
En Aperol Spritz i skugga på en uteservering i Lissabon | © Jan Andersson
 
Jag gick vidare och satte mig på en annan uteservering. På Praça do Comércio. Ett väldigt stort torg vid vattnet. Jag drack en gigantisk Aperol Spritz, satt och dumglodde på folk och åt en pannkaksgrej. Typ crepes. Fast ändå inte. Sen gick jag vidare och de skojar inte med att stan är kuperad. Vissa gator är så branta att man får lite lätt andnöd … och det är ju snyggt i värmen.

Första intrycket är alltså väldigt positivt. Det kan nog bli en riktigt skön helg.

 
Översta bilden: Praça do Comércio. Ett jättestort torg nere vid vattnet med Rua Augusta upp mot Rossio-torget som syns genom porten.

Det där att vela sig iväg till en annan plats

Efter att velat som en tok under en dag eller två bestämde jag mig i onsdags, bokade och vips så var jag tidigt i morse sittandes på ett plan. Det landade försenat i Frankfurt och då blev det tokstress genom flygplatsen för att hinna med mitt anslutande. Så när ”höghastighets-Janne” kom fram till gaten och var jag både svettig och andfådd som ett as, men ändå med några minuter till godo. Så jag hoppade på mitt andra plan och fortsatte vidare ut i världen.

Det där att åka på utflykt? Eller?

Skräpväder idag. Regn, rusk och oskönt värre. Men det är inte därför som jag har suttit till och från hela dagen och nästan tryckt på knappen och bokat en weekend i Lissabon. Jag fick för mig att jag vill åka dit men velar väldigt mycket fram och tillbaka och kan inte bestämma mig.

Borta bra, men hemma bäst (eller?)

Plötsligt blev jag så otroligt mätt på Danmark och kände att jag var klar för den här gången (att det inte verkade finnas lediga hotellrum kanske också spelade in). Istället ville jag bara hem, så jag körde upp på färjan och gjorde det. Åkte hem. Och när jag klev in genom dörren hemma, seg och trött av åkandet, så kände jag ”f-n, jag skulle åkt åt andra hållet istället”.

Louisiana Museum of Modern Art
(en dag i glada vänners lag)

Från Hornbæk till Humlebæk och där mötte jag upp Lotta, Micke och barnen utanför entrén och sen strosade vi omkring inne på muséet hela dagen. Fast först började vi med en (ganska medioker) lunch i restaurangen.

 
Pippilotti Rist på Louisana i Danmark | © Jan Andersson
Det är mycket videokonst och små modeller i verken av Pipilotti Rist, men det är i de mer storskaliga grejerna som hon blir intressant. Där man inbjuds att interagera, delta och vara en del av konsten.

 
Pippilotti Rist på Louisana i Danmark | © Jan Andersson
Ibland känns det nästan tramsigt, men sen upptäcker man små detaljer och plötsligt upplever jag hennes verk som humoristiska. Här och där, i hörn och platser man inte förväntar sig, hittar man små gömda skärmar med filmer som rullar, låter, händer.

 
Homeless souls på Louisiana | © Jan Andersson
Sen blev det inte så muntert i och med utställningen ”Homeless Souls” där framför allt Erkan Özgens ”Wonderland” grep tag hårt i en. Ett några minuter långt klipp med 13-årige och dövstumme Muhammed som berättar om när IS attackerade den kurdiska staden Kobani och hur de flydde. En historia utan ord (se kort klipp) som gav mig en klump i halsen och en tår i ögat.

 
Yayoi Kusamas ”Gleaming lights of the souls”
Ett återbesök inne i Yayoi Kusamas ”Gleaming lights of the souls” är en självklarhet. Det är ett verk värt att uppleva om och om igen. Den här gången med en selfie.

Jag åkte till Hornbæk och tog en selfie

Morgon och återigen en hotellfrukost som inte var så mycket att hänga i granen. Danskar är tydligen inte så bra på det där med svulliga hotellfrukostar.

I väntan på senare, när jag ska möta upp mina vänner, så åkte jag på en liten förmiddagsutflykt till Hornbæk. Jag köpte en hatt för att skydda skallen, strosade runt på stranden och i hamnen, tog en selfie och drack kaffe i skuggan under ett parasoll på ett kafé.

 
Hornbæk strand | © Jan Andersson
Här är en del av stranden i Hornbæk. Den var fin och jag kände inte ens på vattnet.

En ende på en lang og behagelig dag

Det blev en Aperol Spritz på Axeltorvet och en utservering där lokalbefolkningen tydligen var ute och fredagsfirade i kvällssolen. Många av dem väldigt glada i hatten. Eftersom jag var seg efter en lång dag blev det promenad tillbaka och ett lugnare ställe med en ”lille øl” innan jag gick hem till hotellsängen.

Jag gør Helsingør!

Eftersom jag ska träffa mina vänner i närheten i morgon, så gör jag Helsingør nu på kvällen. Det är danskt gemyt och väldigt mycket folk överallt. Jag åt en fish and chips med dansk remoulade och drack en öl på en uteservering förut och märkligt nog såg jag naturligtvis Vadstenabor som kom och strosade. De såg inte mig, så jag låtsades som ingenting, för de är inga jag känner. Nu ska jag ta en dusch och sen ska jag dra ett varv på stan.

…och hotellet känns i alla fall tusen gånger bättre än det jag sov på igår.