Att åka iväg

…och plötsligt hamnar man som i Kina

Eftersom jag har hört talas om det och läst någon artikel om det så tog jag vägen förbi Älvkarleby och plötsligt var jag som i Kina. Det mycket märkliga och lätt creepy (eftersom det är väldigt öde – i alla fall när jag var där) Dragon Gate. Det fanns dock ett halvsunkigt café och en butik där du kunde köpa krimskrams.

I mina ögon är det ett helt bisarrt ställe.
 
Dragon Gate i Älvkarleby

Innanför murarna öppnar sig ett gigantiskt torg där det buddhistiska helgonet Guanyin tornar upp sig.

 
Terrakottaarmén, Dragon Gate museum

I ett rum kan man se kopior på några av lermodellerna från Terrakottaarmén.

En badkruka vid Bottenhavet

Jag hamnar vid en strand och det är Bottenhavet. När jag ändå är där måste jag ändå känna på vattnet. Det är … kanske inte jätteskönt. Jag har med mig badbyxor i väskan men de får ligga kvar. Även om det alldeles vid kanten är något av en slags överkomlig temperatur, så ser jag några personer längre bort och de ser inte ut att njuta av vattentemperaturen.

Så jag går omkring där på stranden en stund, hittar två små stenar som jag plockar med mig till min samling hemma. Sen sätter jag mig i bilen och drar iväg.

Ängsliga människor vid frukostbuffén och utsikt över en väldigt fin stad

Ännu en hotellfrukost och idag var det gummihandskar som gällde när man skulle ta av maten. Fast de låg i en skål där folk stod och grävde med sina händer så jag vet inte hur mycket nytta de egentligen gjorde. Nåja. Det är säkert bra eftersom det kanske i alla fall gör folk mer medvetna om att vara mer varsamma.

På andra sidan buffén hör jag hur en ängslig kille säger åt en kvinna att hålla avstånd. Så jag kollar åt det hållet och upptäcker hur han några sekunder senare inte själv håller avstånd. Så jag observerar litegrann och fnissar. För han liksom stoltserar med att överdrivet stå långt borta för att sen igen tränga sig inpå någon för att plocka mat. Jo’rå så att.

 
Utsikt över Sundvall från Norra Berget
 
Jag spenderade förmiddagen med att stånka mig upp på Norra Berget och utsiktsplatsen vid friluftsmuseet. Varmt och svettigt. Där strosade jag omkring en stund och kollade på den alldeles fantastiskt trevliga utsikten över Sundsvall och dalen. Sen gick jag ner igen.

En ny plats att lägga till på kartan

Plötsligt (eller kanske inte) hamnar man i en ny stad. Så jag säger hej tilll Sundsvall. Jag hade hört innan och sett infartsskyltarna ”Välkommen till Sveriges vackraste stad”. Jo absolut. En av dem i alla fall. De centrala delarna är otroligt vackra med alla pampiga gamla stenhus.
 
Ny stad och en uteservering
 
Så jag strosade omkring där, gata upp och gata ner, kollade runt och satte mig sen på en trevlig uteservering. Där satt jag sen en ganska lång stund, njöt av ett glas vin i solskenet och dumglodde på folk. Sen blev det mat också och ett glas vin till innan jag kröp ner i sängen på hotellet.

Nej nej. Det där kommer aldrig att hända. Aldrig i hela helvetet!

Jag fick tips om att jag kunde besöka och gå upp på Skuleberget. Så jag åkte dit. Parkerade bilen och gick fram till dess fot, tittade upp på väggen framför mig och sa högt för mig själv ”Nä, det där kommer inte hända”.

Om man som jag lider av panisk höjdskräck och får lite panik bara av att stå nedanför och se de små prickarna av människor på den branta väggen på det 300 meter höga berget så är det ett nej redan innan man ens försökt.

På besök i Umeås kulturvärld

Jag åt hotellfrukost och började dagen tidigt på äventyr i kulturens värld. Umedalens skulpturpark. Kultur och konst. Det är både pretentiöst blaj och spännande på samma gång. Och man går omkring där på området, kliver in i en talldunge och möts plötsligt av en gigantisk uppochnervänd bajskorv (Antony Gormleys ”Still Running”). Det går inte riktigt se något annat när man tänkt tanken även om den ska symbolisera rörelse.

Hmmm … jorå.

I övrigt var det väldigt blandade verk av blandad kvalitet. Högt och lågt, insprängt och utspritt i det gamla kasernområdet (?). Kändes dock inte riktigt som att den miljön var så bra som den skulle kunna vara för ett sånt projekt. Jag känner mig lätt blasé eftersom jag är både är kräsen och svårimponerad, men jag gillade Cristina Iglesias blanka kub ”Vegetation Room VII”.
 
Cristina Iglesias blanka kub ”Vegetation Room VII”.

Såhär långt norrut har jag aldrig varit förut (och där rinner Umeälven förbi)

Efter sådär 30 mil till (utöver de jag plöjde igår) så landade jag i björkarnas stad. Nu förstår jag också varför Umeå kallas just det – det är björkar överallt. Små, lite tunna norrlandsbjörkar. Det måste vara ett helvete att vara pollenallergiker däruppe på våren.

Nåja.

Efter en digital incheckning (att inte ha en reception var nytt för mig och lite udda), byte av rum (eftersom ljuset på toaletten inte fungerade) så stod jag där vid det stora panoramafönstret i mitt nya rum på elfte våningen och kollade ut på utsikten. Ganska najs.
 
Utsikt från hotellrummet i Umeå
Milsvid utsikt från rummet.

En hög kust och en bro över den

Tidig hotellfrukost och sen iväg igen. Hudik var ju bara ett snabbt stopp på vägen vidare. Fler mil som rullar på och sen helt plötsligt tornar Höga Kusten-bron upp sig, så jag stannar där och pausar, tar en kaffe och sträcker på benen. Den är ändå ganska maffig.