Ännu en dag på jobbet som kom, gjordes och försvann. Dagens (senaste veckornas) mest irriterande är att de gräver upp gården utanför kontoret så att våra parkeringar under några veckor är försvunna. Istället får man börja med att åka kvarteret runt och leta parkering varje morgon. I don’t like it.

Sen när dagen försvunnit i ett nafs, sådär som dagar gör, åkte jag som vanligt hemåt. När det är någon mil kvar går det långsamt. Det stannar. Ett vägarbete håller på att packa ihop skyltar. Bilarna först i en lång kö vågar inte passera och skapar kö. Sen rullar det långsamt 100 meter när vägarbetarna flyttar fram sig lite för att fortsätta plocka skyltar, koner och annat som ska upp på en lastbil. Bilarna längst fram vågar fortfarande inte passera och skapar ännu längre kö. Jag har plats sju.

Hmm, morr!

Till slut får jag nog, svänger försiktigt ut, ser att det är fritt fram och ser samtidigt en av arbetarna stå där framme och vinka av typen ”kom kom, kör kör”. Så jag gör det, passerar en bunt med bilar, kör försiktigt förbi vägarbetarna och gasar sen på.

Men va f-n liksom. Vad är det för fel på de där i bilarna framför. Varför kör de inte!?

Morgonen hann knappt börja innan det var dags att ge sig iväg för att besikta bilen. För första gången eftersom den har hunnit bli tre år. Det gick såklart bra. En så pass ny bil ska inte få några anmärkningar. Sen hem igen och ännu en dag hemma vid köksbordet.

Jag förstår. Du tycker att det är roligt med din bil och du har satt dit något specialavgassystem som låter extra mycket. Du tycker att du är cool och att din bil är cool som mullrar och dundrar när du gasar iväg. Dånande och högljutt brum liksom.

Men den är inte cool. Inte du heller.

Kanske hade jag kunnat förstå grejen om det var en fet Ferrari, McLaren eller en Lamborghini. Men en gammal Volvo? Absolut ingen blir imponerad av det där. Istället är du bara en självisk idiot som irriterar och stör kvarteret när du gasar och kör iväg. Det är inte coolt, det är inte imponerande och det är f-n inte okej. Det visar bara att du totalt saknar brist på hänsyn till din omgivning.

Du borde fixa en normal ljuddämpare. Typ nu.

Tönt.

Jag kör min lilla bil till jobbet och sitter där på kontoret och det är måndag och den fylldes återigen av möten. Vardagen rullar på som vanligt och det blev lunch och sen fortsatte dagen och när den tog slut åkte jag hemåt. Då stannar jag och tankar och så kör jag min bil igen.

Nu kan jag äntligen lägga den där bilkrockshistorien bakom mig. Idag kom besked från försäkringsbolaget att de bedömer att det var den andre föraren som vållade olyckan (vilket känns helt logiskt eftersom han inte följde enkla trafikregler). Det tog typ ”bara” en månad att få det ur världen.

Hurra, jag har fått tillbaka min lille bil! Lite snabbare än väntat och den ser ut som ny. Inte ett spår av smällen syns någonstans. Jag har inte direkt hunnit köra någonting än, men jag antar att allt är som det ska körmässigt också. Från verksta’n och hem kändes allt som det skulle i alla fall.

Så. Väldigt. Skönt.

Nu väntar jag bara på att få någon slags återkoppling från försäkringsbolaget också så kan man lägga den här lätt omskakande och otroligt irriterande händelsen till historien.

Ugh. Jag sover alltid illa första natten borta. Lägg till också att mitt rum vätte ut mot busstationen, så jag hörde bussar som passerade och stannade halva natten innan jag till slut somnade. Sen upp till frukost och iväg till kontoret. Det var expertgruppsdag och det var presentationer och workshop där alla vi, i alla olika grupper, träffas och diskuterar och försöker hitta tankar och idéer om hur vi kan förbättra saker.

Sen framåt kvällen åker jag hem och det går bra … fram till Gränna då jag få sakta in och det går som i slow-motion på grund av snöyra, modd och vad som känns som väldigt halt. Så jag ligger och puttrar i 70-80 km/h på motorvägen och jag är inte bekväm. När jag sen svänger av och passerar Omberg går det ännu långsammare.

När jag senare bromsar in för ett rådjur som står och funderar på att korsa vägen vill bilen inte riktigt bromsa så mycket som jag, men det går bra och sen lättar det sista halvmilen och jag kommer hem. Trött av att ha suttit och spänt mig och krampaktigt hållt i ratten.

Bilden: Jag stannade och tog kort på vägen, men det ser ju inte alls så illa ut som det kändes.

En soft fredag på jobbet och ett halvtomt kontor på grund av sportlov. Jag lämnade lite tidigare för att åka förbi verkstaden och se om de kunde få i ordning på min lille bil. Men de hade redan hunnit stänga när jag kom dit. Bilen stod däremot där innanför porten och såg … eländig ut. Men det ser ut som att de håller på med den i alla fall och det är ju alltid något. Hoppas jag.

Jag tänkte på min lilla krasch i morse. Hur jag ändå höll mig ganska lugn och sansad i själva händelsen. Hur jag bromsade så hårt jag bara kunde och försökte styra för att minimera smällen. Hur jag tänkte ”nu jäklar kommer det att smälla” när det var på väg att hända. Hur jag pratade med den andre föraren om att man måste använda blinkers och kolla i backspegeln när man ska svänga. Hur långsamt och försiktigt jag körde hem…

…och efteråt, när jag väl kommit hem, kände jag mig alldeles skakis.

Bilden ovan är från en regnig dag i april, 2016

Någon gång ska tydligen vara den första och idag var det min. Att vara med om en krock. Förhoppnings var det både den första och sista gången, för det var inte en angenäm upplevelse. Bra start på veckan. Inte.

Så jag åker där på landsvägen, som jag alltid gör på morgnarna. Farthållaren är inställd och aktiverad så jag håller ungefär 80 km/h. En lugn måndagsmorgon. Strax innan Skänninge hamnar jag bakom en sopbil som ligger i typ 60km/h. Så jag bromsar in, ligger bakom och väntar in raksträckan som jag vet kommer. När jag ser att det är fritt fram börjar jag köra om.

Men när jag ligger där sida vid sida och jämsides med sopbilen får föraren tydligen för sig att svänga vänster. Ingen signal och blinkers och uppenbarligen ingen titt i backspegeln. Så jag får panikbromsa och följa med i svängen, men hastigheten gör ändå att jag ”smäller in” i sidan på sopbilen med min högra front och sida.

Det var ju tur att det inte blev värre och framförallt att det inte blev någon personskada. Men f-n! Min fina bil är helt paj med bucklor, repor, plast som lossnat och hjul som blivit sneda. På hans fula sopbil syntes typ ingenting.

Efter det fick jag ägna resten av dagen åt att lugna ner mina skärrade nerver, ringa försäkringssamtal, fylla i skadeanmälningar, fixa bilen till en försäkringsverkstad i grannstaden, fixa lånebil…