Vardagen

Är det bara ett test eller är det nu det är hej då på riktigt?

Facebook. Denna trötta kloak av dumheter, jag ska inte förkasta det helt. Det har sina fördelar. Men f-n. Varje gång jag går in där slutar det med att jag retar mig på något dumt, blir irriterad över något idiotiskt eller suckar mig sur över något enfaldigt strunt. Så jag tänkte att jag skulle testa en stund, för mitt egna humörs skull, att inte finnas där längre. Stänga ner, hålla mig borta och slänga bort nyckeln. Är det någon som vill mig något i den sociala världen finns jag fortfarande här. Och på Twitter och Instagram.

Kan det bli vår snart (eller ska man behöva dras med det här mörkret nu)?

Plötsligt blev det som natt när jag åkte hem från jobbet. Klockomställningen i helgen ger en markant effekt på kvällsljuset – nu finns det inte alls längre. Det är mörkt och trafiken flöt långsamt. Halvvägs stannade jag och tankade. Det bistra vädret gjorde att det nästan kändes som ett tungt drama. Eller en skräckfilm.

Solskenssöndag och isande vindar

Det fina vädret lockade ut mig på landet. Jag åkte till Kastad Kulle därute på schlätta. Solsken i all ära, men de isande vindarna som bet mig i kinderna var f-n inte att leka med. Så jag blev inte långvarig därute. När jag kom hem ringde Stenis och då blev det en kaffe på kafé istället.

Frosseri, glada vänner och en tidpunkt som är helt jäkla fel

Gårdagens kväll var en tapaskväll. Eller smårätterskväll. Vi samlades runt bordet. Alla hade med sig en liten maträtt som tillsammans blev många och det var frosseri tills magen sprack. Ett glas vin (kanske två) slank också ner. Sen blev jag trött och cyklade hem.

Dagen efter vaknar jag lite småbakis och vrålhungrig. Så jag går upp och upptäcker att jag inte har något pålägg. Typiskt. Jag klär på mig och går muttrande bort till affären bara för att upptäcka att den inte öppnar förrän om tio minuter. För klockomställningsgrejen gör att klockan inte ens är åtta när jag står där utanför dörrarna och svär att de inte öppnas för mig. Så jag går hem igen, svär lite till för mig själv och sätter mig och äter en skål ganska tråkiga flingor istället.

Färg som blir något på en duk

Ledig och sova länge är en skön morgon. Sen blev det fika och ute är det bistert värre. Isande kalla vindar som kyler hårt. Sen fick jag feeling och plötsligt lade jag grunden till en ny tavla som jag funderat på. Den kommer inte att bli som bilden jag hade i huvudet. Som vanligt.

Det där med fredagar och hur man liksom översköljs av trötthet

Det var frost på bilens rutor i morse. Frost. Kall äcklig frost. Jag gillar det inte. Jobbet rullade på ungefär som vanligt och sen kom jag hem och var tröttare än tröttast. Så jag antar att dagen tar slut här och nu.

Light are blinding my eyes, people pushin’ by and walkin’ off into the night

Jag glömde solglasögonen hemma i morse. Det var mörkt och regnigt när jag åkte, så jag hade liksom inte en tanke på att ta med mig dem. När jag åkte hem saknade jag dem hårt. Solen låg lågt, sådär exakt i glipan mellan solskyddet och horisonten, så att hur jag än gjorde fick jag ljuset rakt in i ögonen. Det var fint, men lite smått jobbigt att se.

Annars var dagen som dagar är. Det var jobb som jobbades, lunch som lunchades (kyckling i panangcurry) och diskussioner som diskuterades. Sen kom jag hem och var lite sådär småseg som man kan vara på kvällen.

 
Rubriken? Det är en strof från The Streets ”Blinded by the light” från albumet ”A grand don’t come for free” från 2004.

Plötsligt blev allt bredare och bilderna aningen större

Jag ökade upp bredden litegrann här på bloggen. Om allt är som det ska så är det nu 1080 pixlars bredd på inläggen och bilderna. More is more helt enkelt. Jag hoppas att det blev rätt i alla fall.