Pennan och kluddboken fylls långsamt på och tiden går fort som f-n

Den där gamla boken är fortfarande med mig och fylls långsamt på med anteckningar och ”telefonklotter”. Långsammare än förr då det nästan var ett konstant klottrande. Men alltid med i väskan och på bordet. Tillsammans med favoritpennan.

Dagen däremot. Inte så långsam och rusade fort så jag inte hann med. Inte för att det var något speciellt. Den bara kändes som världens snabbaste dag på något sätt. Konstigt det där hur det kan kännas ibland. För tiden är ju som den är.

Skriv en kommentar, då blir jag glad!


Den här webbplatsen använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.