Fullständigt skräckslagen
När man är så höjdrädd som jag är, så kan det ju se lite konstigt ut att jag ger mig ut på en höghöjdsbana. Men jag är av uppfattningen att man ska utmana sina rädslor. I alla fall försöka.
Men … jag vet inte om det egentligen är så smart att tänka så, för igår gjorde jag just det. Med skräcken darrandes i hela kroppen klättrade jag och mina vänner omkring bland trädtopparna uppe på Omberg. En första bana, fyra meter över marken, klarades av och modet växte en liten gnutta. Den andra banan var dock 12 (!) meter upp och hade man väl börjat fanns det liksom ingen återvändo. Så det var bara att ta sig igenom eländet. Halvvägs fastnade jag, blev paralyserad av min rädsla och under en kort stund gav jag upp och tänkte faktiskt dö däruppe. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Men med lite hjälp så klarade jag till slut av hela banan och stod med båda fötterna på marken igen … och det är inte utan att jag f-n känner mig lite stolt över mig själv.
Och trots skräckkänslan i mig, så var det faktiskt kul. I alla fall efteråt.
Läs andra bloggar om Omberg, höghöjdsbana, äventyr, höjdskräck, höjdrädd, utmaning, rädsla, skräck, darra, träd, högt, trädtoppar, fastna, dö, dödsskräck, stolt
5 kommentarer
Skriv en kommentar eller berätta något kul – då blir jag glad!
Den här webbplatsen använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.
Klart du ska va stolt! Bra jobbat Jan!
Jag är stum av beundran! Själv hade jag garanterat skitit på mej och dött. I nämnd ordning.
Tufft jobbat Janne!!!
Beundrar dej verkligen
Alltså, du är min idol. Skulle aldrig (ALDRIG) våga…
Ann: Tack!
Mia: Jag dog. Men av någon underlig anledning klarade jag det ändå.
Nella: Jag beundrar mig själv att jag klarade av det.
Helena: Jag vågade inte heller och var livrädd, men gjorde det ändå.