Årets första Tycklingerunda

Det har ju bara blivit upplysta gator under vinterns promenader. Men ljuset hängde kvar efter dagens solsken så jag skyndade mig ut på årets första tycklingerunda. Det var – om man ska försöka vara positiv – friskt. Isande motvind som bet i kinderna och ögon som tårades av kylan och blåsten. Skönt? Nej, inte alls faktiskt. Dagens promenad var mest en pina. Men det gick ändå … och det var skönt att komma hem efteråt.

Den gamla tisdagstråkigheten

Veckans tråkigaste dag rullar på och som vanligt känns allting lite segt och trist – trots strålande solsken utanför fönstret. Jag vet inte riktigt vad eller varför, men någonting gör seg- och tröttheten mer intensiv på tisdagar. Och det oavsett om det varit festligt eller lugnt. Det blir ändå som en backlash efter helgen.

Jag har nämnt den här tisdagstråkigheten förut, men det är liksom samma sak nästan varje vecka och det verkar på något märkligt sätt som att det aldrig förändras. Eller är det kanske så att tisdagen blir som en självuppfyllande profetia för att jag förväntar mig att den ska vara seg och tråkig?

 

På bilden syns skog. Från i lördags när jag var på Omberg. Jösses vad jag längtar till vår när det blir grönt.

Efter dagen före kvällen

Tillbaka till vardag med jobb och möten hela dagen och den vanliga promenaden efter arbetsdagens slut. Sen hem till kvällsmat och inte mycket mer än så eftersom hjärnan är slut och dagen också.

Morgonens ständiga dilemma

Måndag åh måndag, denna evighet av seghets morgon. Det slår aldrig fel. Man kan vakna tidigt på en helg (när man får sova länge) och vara klarvaken och pigg. Men när vardagen kommer och klockan ringer, då är man istället trött som … ett gammalt vrak.

 
På bilden syns utsikten från toppen av Omberg. Från i lördags.

Söndag med fika och Harriet

Söndagslunken och dagen rullar på. På spisen står en pulled pork som puttrar sig färdig om en stund. Förut var det fika på kafé och den vanliga lilla strosen efteråt. Det är en lugn och skön dag och solen tittar fram till och från mellan disiga moln och himmel.

Utanför fönstret är Harriet Hackspett och hälsar på igen. När jag skulle knäppa en bild på henne (igen) drog hon iväg och satte sig i toppen på ett träd långt bort. Det verkar som att hon är lite skygg av sig. När hon efter en stund kom tillbaka verkade hon störa sig väldigt mycket på en Gråsparv som hon jagade bort från ”sitt” träd. Ego-Harriet.

Jag är en fågelskådare nu.

There is no cause for alarm

Det kanske var debuten. Hans första eller någon av de tidiga. Där och då fanns det några låtar och jag gillade dem. Sen föll Just Jack lite i glömska hos mig. Så som det blir … eller kanske för att han tog en paus på typ tio år.

Men så idag trillade jag över honom igen och det är alltså ”No cause for alarm” som låter i mina hörlurar och den kommer från hans album ”What we did today” från 2017.
 

Låtarna i bloggen hittar du som vanligt i låtlistan Bloggat (så väldigt random)

Naturlördag och D-vitaminsboost

Strålande solsken och skön dag så det blev en naturlördag uppe på Omberg. Det är ju bra att vara ute i solen så att man kan bilda sig lite D-vitamin. Det blev en lång skogs- och naturpromenad i nästan två timmar och det blev upp på hjässan och ner igen och tillbaka. Lerigt var det också, så jag höll på att dratta på ändan några gånger. Sen åkte jag hem igen.

Tiden går för fort (igen)

Men va f-n, det är ju redan fredag! Skönt, men jösses så fort veckorna går. Tiden är orimligt snabb på att försvinna. Regnar gör det också. Det lilla vita av snö som fanns kvar försvinner bort och blåsten verkar tillta. Ska det kanske bli oväder? Hmm.