Så var det fel dag igen. Som om det vore onsdag. Men en vanlig torsdag kom och gick och jag gjorde saker ganska mycket ungefär som jag brukar. Vid fem åkte jag hem och efter att ha käkat ett par knäckemackor cyklade jag bort till min mor en liten stund för att kolla till henne och säga hej. Det går långsamt framåt och det är ju alltid något. Efter att ha lämnat mor cyklade jag bort till affären och handlade lite saker som jag behöver. Som till exempel kaffe. Eftersom jag kommer att jobba hemma i morgon kommer jag behöva det.

Jag passade också på att svänga förbi silorivningen och det var nog sista gången. Det är nästan ingenting kvar nu förutom själva uppröjningsarbetet.

 

Sista gången och slutet på silon.

Det var en spretig dag med massa smått som gjordes. Lunch blev det och efter det trillade folk in på kontoret där det ännu lite senare blev klippa-band-officiell-invigning av de nya lokalerna (som vi flyttade till för över två månader sedan). Chefer och inbjudna gäster minglade runt, åt snittar och drack bubbel … och när gästerna gått så gick vi kollegor ut och käkade middag tillsammans.

Och eftersom jag var upptagen med annat så är dagens bild här ovanför från i fredags.

Man vaknar, skrapar rutorna på bilen och åker till jobbet och jobbar. Sen äter man lunch och jobbar lite till. Solen skiner alldeles härligt och termometern i bilen när det var dags att åka hem visade på 15° C.

Just det. I morse. Jag kom ihåg. Den där bilden jag gjorde i vintras. Jag la ut den i den lokala FB-gruppen tillsammans med texten ”Jag såg ett par fåglar som jag inte känner igen nere vid småbåtshamnen nu på morgonpromenaden. Någon som vet vad det är?!”

Inte för att någon gick på mitt ”skämt” (tror jag inte i alla fall). Men det är ju kul att vara lite fånig ibland. Det är ju ändå första april.

Seg dag. Jag vet inte om det beror på klockomställningen eller om det bara är måndag. Jag blev i alla fall både piggare och gladare när solen tittade fram där strax innan lunch. Sen fortsatte jobbet och vid kvart i fem åkte jag hem och terrassens växter har vaknat ännu mer.

Skön sovmorgon, frukost och den lugna söndagslunken. Av den förlorade timmen märks (än så länge) ingenting. Det är märkligt att det där vansinniga påfundet med sommartid fortfarande existerar.

I EU-parlamentet röstades det igenom redan 2019 att vi skulle avskaffa skiten med klockomställningen, men tyvärr verkar absolut ingenting hända med det beslutet.

Det blev en liten fikautflykt (igen) till den lilla byn sydost om stan. Där blev det kaffe och ett vaniljhjärta. Sen åkte jag hem igen och ute regnar det för tillfället.

Vårtecknen står som spön i backen … eller kanske som ett täcke på marken som jag såg nu på efter-fika-promenaden. Borta i den gamla munkträdgården är marken nu översvämmad av de små Klosterliljorna.

På tal om vårtecken vet jag inte om det är pollen eller någon annan typ av snuva som ligger och gror i näsan. Jag hoppas f-n på pollen, för orka bli förkyld.

En eftermiddag med blåsig promenad. Det var ännu ett varv förbi silo-rivningen och det är inte mycket kvar av den där monstruösa kolossen. Snart helt borta. Efter det längs sjön och bortåt. Klarblå himmel, otippat varmt och vårskönt.

När jag kom hem igen en timma senare satte jag mig i fåtöljen på terrassen och drack mig en kaffe i det strålade solskenet. I lådorna därute upptäckte jag att gröna, väldigt små blad börjar synas på det som jag trodde var halvdöda växter. Vårsköna känslor är det som gäller alltså. Det är trevligt.

Det var hemmajobbarfredag som vanligt och en förmiddag vid köksbordet. Det svarades på frågor från det filippinska teamet och det skissades på saker. Alldeles nu stängde jag ner för helg, för jag kände att jag behövde det.

Nu ska jag gå och äta.

Först är det en ganska bra dag. Sen är det inte det längre. Vissa dagar blir helt enkelt inte som de borde och jag suckar och knorrar högt och känner mig väldigt … trött.

Vardagen rullar på. Det är så det är just nu. Det är ingenting alls utöver det vanliga. Precis som en alldeles vanlig onsdag. Men jag blev glad av eftermiddagens solsken.