Det var en sån där natt igen. Orolig sömn. Dålig. Där jag dessutom vaknade vid två-snåret med huvudvärk och det kändes ju väldigt onödigt. Först försökte jag bara vända på mig och somna om, i hopp om att huvudvärken skulle försvinna. Men det gjorde den inte, så jag fick gå upp, ta en tablett, försöka igen och efter en stund föll jag in i sömnen igen.

Men dagen som varit har varit småseg och jag har inte varit på humör och bilden ovan är från i januari, innan rivningen av silosarna kommit igång.

Man är måndag, åker till kontor och jobbar med saker. Sen lunchar man en lunch som var ganska tråkig från ställe som brukar vara bra. Eftermiddagen fortsatte ungefär på samma sätt. Sen vid fem blev det dags att åka hem. Så då gjorde jag det.

Man lämnar hemmet redan tidig förmiddag, fikar på kaféet i Väderstad och åker sen på utflykt till en annan del av fågelsjön. Går skönt solig långpromenad på spångarna ute i vassen och hör ljud man aldrig hört förut från fåglar man aldrig sett (och inte ser). Som t.ex Gravanden (som normalt tydligen inte brukar hålla till i inlandet). Själv har jag ju ingen aning vad jag ser, utan lär mig det när jag kommer hem och googlar fram vad det var.

Nu blir det latsöndag.

 

Ett par Gravänder simmar i Tåkern.

En morgon med strålande solsken, så efter frukosten gav jag mig ut i naturen. Två timmars promenad bland hagar, träd och av vildsvin uppgrävda stigar. Jag såg en liten Stjärtmes (Aegithalos caudatus) som studsade bland grenarna ovanför mig och hörde andra fåglars kvittrande omkring mig. Sen gick jag tillbaka till bilen och åkte tillbaka till den lilla staden igen.

 

Ut i naturen på en lördag
 

Jag var förbi min far och sa hej, sen tog jag med mig mammas väninna och gick bort till min mor och hälsade på henne en liten stund. Efter det åkte jag hem till mig.

På kvällen gick jag ut för ett glas vin och en bit mat med Sebastian. Där mötte vi Ida och Mike också, så vi blev sittande en lång stund. Det var najs.

Man sitter vid hemma, jobbar och gör saker. Solkensfredag gör mig lite gladare. Lunchen åts på krogen (köttbullar med sås, potatismos och lingon) och eftermiddagen kom och gick och jag kanske inte var supereffektiv den sista timmen innan jag stängde ner (lite tidigare än vanligt).

Jag tog cykeln och rullade bort till min stackars mor som fått komma hem från sjukhuset igen (inte hem-hem, men i alla fall hem till Vadstena) och det är bara att hålla tummarna för att det blir bättre.

På vägen tillbaka svängde jag förbi rivningen av den gamla silobyggnaden och det inte är mycket kvar av den nu och efter det åkte jag bort till Munken för en liten AW. För det är fredag och jag har suttit vid köksbordet hela dagen och behövde komma ut.

Vissa dagar är liksom bara ”meh”. Idag var en ingenting-speciellt-dag. Saker gjordes, men det kändes samtidigt som jag ingenting fick gjort. Solen sken i alla fall väldigt fint bakom gardinen och det är ju trevligt. På lunchen passade jag på att köpa mig en ny matta till köket. En ljus, som är lite gladare än den gråtråkiga gamla (som jag gav bort till grann­tanten som tacksamt tog emot den).

På hemvägen tankade jag bilen och väl hemma i den lilla staden fick den sig en rejäl tvätt så att den blev sådär blank och fin igen. Den kanske får vara det någon dag i alla fall.

Det var en dag. Av ingenting speciellt alls.
Jag åkte till kontoret, jobbade och sen åkte jag hem igen.

Det var en tisdag och den ägnades åt städning av dokument, skisser till olika framtids­funktioner och putsande på kommande annat. Det var thai-buffé-lunch och en efter­middag som fortsatte ungefär på samma sätt som förmiddagen. Sen åkte jag hem med solen i ögonen och det var f-n trevligt.

Man vaknar, gör morgonen och åker till jobbet ganska mycket som vanligt. Sen jobbas det hela dagen med saker som görs. När klockan passerat fem lämnar jag kontoret och fastnar vid ett rödljus. Jag funderar på hur många minuter i livet jag suttit där och väntat på att få fortsätta (säkert jättemånga).

Sen kommer jag hem till det väldigt oangenäma vårtecknet skitlukt – eftersom bönderna tydligen börjat sprida ut gödsel på åkrarna runt den lilla staden. Inne i bilen märktes ingenting, men när jag parkerat och öppnade dörren så slog det mot mig som en smocka.