Filmfoto

Jag gillar film. Gärna lite mindre och udda framför mainstreamfilmerna som kommer från Hollywood – även om jag uppskattar såna filmer också. Speciellt jorden-går-under-varianten med svulstiga effekter eller science-fiction-varianten med svulstiga effekter. Men ofta blir det independent-filmer. Mindre bolag, lite mindre budgetar och ibland kanske lite mer tänkvärda. För att de ofta vågar ta ut svängarna lite mer än de stora bolagen. Kanske också för att jag har en filmkanal på TV:n som bara visar filmer gjorda utanför de stora bolagen.

Men jag fattar inte riktigt. Efter att ha sett ett otal filmer, både bra och dåliga, från dessa små bolag med små budgetar … vad är grejen med fotot i alla dessa filmer? Det är grynigt, oskärpa, överexponerat och skakigt. Som att dåligt foto ska ge storyn en mer äkta och nära känsla. Som att dåligt foto är bra och bra är dåligt.

Det är det inte. En bra story är en bra story och behöver inte smutsas ner med skitfoto.

Orsaken till mitt pretto-gnäll? Jag kollar just nu med ena ögat på ”Good Times Max”. En halvdan film av James Franco från 2007 … där jag mest sitter och stör mig på just det. Fotot. För det suger.

Läs andra bloggar om filmfoto, film, foto, Hollywood, mainstream, independent, independentfilm, TV, kanal, grynigt, oskärpa, överexponerat, skakigt, story, äkta, nära, pretto, Good times Max, James Franco