Jag åkte till det stora möbelvaruhuset för jag behövde en lampa. Liknande tanke hade tydligen en jäkla massa folk. Jag säger ingenting om att det var folk där. Men de kan f-n inte bete sig. De där riktlinjerna som hamrats in i oss alla sen mars var det få som brydde sig om. Hålla avstånd. Pfft. Sånt trams.

Så jag kollade lite på folk. Hur de trängdes, hostade rakt ut och betedde sig som att alla andra skulle flytta på sig ”för här kommer vi”. Folk är så jäkla konstiga. Det där att visa hänsyn till andra verkar det bara vara få som gör. Sen skyndade jag mig bort till kassorna. Snabbt in, snabbt ut. Jag ville verkligen inte vara där längre än nödvändigt. Efter det blev det en take-away från det där gamla vietnamesiska stället från förr. Det var evigheter sedan sist och jag minns det tydligen som bättre än vad det var.

Någonstans halvvägs mellan hemmet och varuhuset var det gråare än grått och dimma över fälten. Så jag stannade och knäppte ett kort på ett träd. Det såg nästan lite skräckfilmsaktigt ut.

Ett väldigt tunt och blaskigt snötäcke låg utanför fönstren när jag vaknade i morse. Sen gick dagen och det lilla som fortfarande ligger kvar är slaskiga fläckar av sörja. Som jag trampade i när jag gick bort till den andra affären efter arbetsdagens slut. Det hade faktiskt varit lite trevligt med ett snötäcke. Ett lagom, för en lite ljusare värld och en lätt dämpning av alla stadens ljud.

Nu är det helg och det är väldigt trevligt.

I morse när jag kollade ut genom fönstret hade unge herr Hans-Åke Svan förvirrat sig in på gården nedanför mig. Svanar brukar hålla till nere i sjön. Inte så mycket inne bland husen. Så jag gick ner med stora kameran och knäppte ett par bilder på honom. Damen i butiken nedanför hade ringt till kommunjägaren som kom och plockade upp Hans-Åke och gick ner med honom till sjön igen.

Jag förstår att han ville vara i lä mellan husen. För fy f-n. När jag gick ut på min dagliga runda efter arbetsdagens slut ångrade jag mig på en gång. Det var en sån där blåsig och isande kyla som kryper ända in i märgen och liksom skaver hela ens existens. Så rundan blev lite kortare idag. Enbart för att det var så fantastiskt oskönt.
 

Jag döpte honom (?) till Hans-Åke. Jag tyckte att det kändes passande.

Trög förmiddag efter seg morgon. Som om ork- och hjärnpoletten inte riktigt ville trilla ner. Vissa dagar är bara så väldigt … mäh. Allting kändes helt enkelt tungt och jobbigt. Det blev en soppa till lunch och resten av dagen rullade på och det blev som vanligt en timmes promenad runt stan på upplysta trottoarer. Det är mörkt ändå. Ibland möter man människor som hälsar och jag ser f-n inte i mörkret så jag hälsar tillbaka och undrar vem det var.

En timme senare hemma igen och lite kvällsmat.

Jag trodde (i alla fall kändes det så) att jag gick en jättelång runda idag. Lång som i mycket längre än vanligt alltså. Stegen stegades och jag flåsade fram längs gatorna upp, ner, fram och tillbaka. Nya steg runt stan. Sen när jag kommer hem och kollar telefonen så har jag tydligen bara gått 6 km. Va f-n liksom. Här går och går man och det känns nästan som en mil och så är det bara en fjutt. Jag är besviken.