Jävlar så kallt det blev helt plötsligt. Rutorna fick skrapas, ratt och stjärtvärmen fick värma mig och när jag parkerade bilen vid kontoret i morse var det -10° C. Brrr. Sen jobbades det och vid lunchen en promenad för att hämta mat. Jag huttrade hela vägen fram och tillbaka. Sen när jag skulle åka hem fick jag skrapa rutan en gång till.

Trots att jag suttit i skön bil och inne på kontor större delen av dagen är jag ändå inte helt bekväm med vintertemperaturer. Det är liksom inte min grej. Inte alls faktiskt.

Hej måndag och hej ny arbetsvecka. Japp, nu är man tillbaka på banan efter torsdagens och fredagens krasslighet. Isande morgon och frost på rutorna. Skrap skrap. Det var länge sedan sist.

Sen var det hej kontoret och en dag som rullade på sådär som måndagar gör. Det var lite möten och det var saker som gjordes och det var lunch och det var ett annat möte och sen tog arbetsdagen slut och jag åkte hem till den lilla staden igen.

Söndag är kanske veckans skönaste dag och det var sovmorgon och kaffe och solsken som glittrar i en kall liten stad så att tårar rann och kinder blev kallt isiga. Min krasslighet är som bortblåst (peppar peppar) och det är tvättstuga och lättja. Jag passade också på att prova det nya hamburgerhaket som precis öppnat på Storgatan. Det var svulligt och gott.

Det är också första advent och nu är det stjärnor i fönstren. De lyser fint i mörkret.

Jag tog en liten promenad till. Bara för att. De senaste dagarna av att inte rört mig alls har nästan gjort att jag fått ont i kroppen. Alldeles för mycket säng, sova och soffa. Jag såg att de har julpyntat staden. Det är ju fint.

Egentligen mår jag nog ganska okej idag men jag håller mig hemma ändå. Efter-krasslig-seg och lätt snorig. Men jag tog en promenad längs sjön förut och det var direkt oskönt. Klar skön luft, men med en isande vind som nöp min i kinderna och gav mig tårar i ögonen. Efter att ha typ legat still sedan onsdags kväll kände jag att jag var tvungen att röra lite på mig.

Idag har Tyler Durden (berättarens spännande alter ego från Fight Club) flyttat hem till mig. Jag fick honom i present av min bror. Bara för att. Det var snällt av honom. Jag har flera gånger tänkt att jag ska se om filmen, men jag har inte riktigt vågat, för jag vill behålla bilden av den som en av de bästa jag någonsin sett.

Rubriken ovanför är för övrigt ett citat av karaktären.
 

Nere vid sjön var det isande kallt. Det var inte så skönt.

Det är inget roligt att vara krasslig. Det är skittråkigt.
Och på en fredag och allt när det ska vara helg.

Blä.

Det blev en hemmadag idag. Jag började känna mig lite sådär krasslig igår kväll och efter att jag gick och la mig igår kväll vid tio så låg jag och typ sov tills klockan närmade sig tolv idag. Så jag antar att jag behövde fjorton timmars sömn. Men småhängig. Troligen en helt vanlig förkylning, eftersom jag vet att folk omkring mig haft det.

Dagen var som dagar är. Det var kontoret och jag kom hem och är seg som sirap.
Så jag orkar alltså inte riktigt med det här idag.

Här är bild från sista maj i år.

Hej. Här sitter jag igen och plitar ner några små ord om dagen. Den var som tisdagar brukar. Halvtrött, halvtrist men halvokej. En ingenting-speciellt-dag. En sån där som jag knappt ens nu kommer ihåg för att den egentligen var ganska menlös. Dagarna börjar bli väldigt korta nu.

Jag köpte vindruvor förut. Det är gott.

Oj vilken seg morgon. Det tar tydligen på krafterna att åka till Göteborg och ha det festligt. Klockan väckte mig och till kontoret kom jag. Där var jag tydligen ensam idag. Någon var krasslig och andra var borta. Inte så spännande men ganska effektivt, för jag hade haft fullt upp hela dagen och glömde nästan bort att äta lunch. Sen innan jag åkte hem passade jag på att adventspynta lite. Egentligen lite för tidigt, men det är ju ändå adventsvecka.

Hemma blev det rostade mackor och varm choklad. Bara för att. Nu lättja.