Inte för att pandemin är över och visst ska man fortsätta vara lite vaksam och hålla sig borta om man får några symptom, men äntligen! Nästa onsdag (den 9:e) släpps äntligen restriktionerna. Äntligen kan vi börja gå tillbaka till något mer normalt. Äntligen kan jag börja jobba på kontoret igen istället för att sitta hemma som jag gjort den senaste tiden (och det gillar jag ju inte). Äntligen kanske jag (framåt våren/sommaren) vågar mig på en resa någonstans.

Men jag ropar inte hej riktigt än. Jag ropar bara äntligen.

Dagen då? Jo’rå, det var köksbordet, det var jobb och det var enchiladas-lunch och det var möten och efter dagens slut gick jag en lång omväg till affären. Jag passade på att säga hej till föräldrarna en kort snabbis och jag rundade slottet där hela världen var blå i kvällsljuset

Idag var det kontorsdag. Bara för att få lite omväxling och säga hej till kollegor. Skönt med annat än mitt gamla köksbord. Dessutom strålande solsken när vi gick och hämtade käk. Strålande på det där sättet att det nästan gjorde ont i ögonen. Det var f-n härligt. Sen fortsatte dagen och när den tog slut åkte jag hem igen … efter att ha stannat på en stor affär där jag köpte tre stora lådor med lock.

Det var jobb (som vanligt) och när dagen tog slut blev det en liten promenad (också nästan som vanligt). Affären besöktes såklart (som vanligt) och sen hem till hemmet igen för kväll med allt vad det innnebär (som vanligt alltså).

Här är en bild på Fjuk-öarna. Från i helgen när det blåste.