Man vaknar, åker till jobbet, upptäcker att deklarationen trillat in för året och gillar att man slipper kvarskatt i år igen och sen jobbar man med saker, har ett möte och äter lunch på det libanesiska stället. Sen fortsätter dagen och vid fem åker man hem, äter en smörgås och upptäcker att det behövs saker till kylskåpet och man går och handlar och sen (nu) börjar kvällen.

F-n vad det blåser! Igår kväll skakade det i fönster och hus och natten följde på samma sätt. Även idag på dagen. Rak motvind på motorvägen hem märktes på bensinmätaren som visade långt högre förbrukning än normalt. Likadant var det på morgonen, fast tvärtom. Annars var det mitt i veckan och en väldigt vanlig dag. Mitt på dagen åt jag köttbullelunch med potatismos och på vägen hem var det tankningsdax igen och då passade jag på att handla lite också på den jättestora mataffären där bredvid.

Det var en dag som många andra. Upp, iväg, jobb och sen hem igen. Årets första och förmodligen enda semla åts på eftermiddagen. Ett gravt överskattat ”bakverk”, men eftersom det är fettisdag och jobbet bjöd på en idag så åt jag en i alla fall. De är ju inte äckliga, men om jag får välja tar jag mycket hellre något annat.

Det var en natt av ojämn och orolig sömn. Igen. Det är ju inte speciellt konstigt att ha såna ibland, men det känns som att det varit fler såna nätter än vanligt de senaste månaderna. Men morgonen kom och till kontoret åktes det. Sen jobbade jag hela dagen med saker tills jag åkte hem igen.

Söndagslugn sovmorgon. Frukost, skön och långsam start på dagen. Sen gick jag ut och mötte upp med Stenis för en fika på det gamla skruttiga konditoriet. Efter kaffe och kaka blev det en solig men blåsig stros längs sjön och genom slottet.

Vi gick förbi silosarna också, där rivningen av den gamla kolossen fortsätter. Varje gång man passerar har en ny del försvunnit. Maskinerna tuggar ner dem i småbitar och det är coolt.

Nu fortsätter söndagen i lathetens tecken.

 

Rivning av silosarna i Vadstena fortsätter

För att slippa eländet man matas med i media, som gör mig så otroligt uppgiven och nedstämd, gav jag mig ut i naturen. Där trädens sus, fågelkvitter och strålande solsken ger ro. Halvvägs på min promenad satte jag mig i lä, blundade mot solen, lyssnade på skogens ljud och drack kaffe som följt med. Det var härligt.

Senare på eftermiddagen var jag även borta hos min lilla mor en stund … med far som också var där. Jag var ändå ute och gick en liten sväng och tyckte att det var lika bra att säga hej.

 

Jag såg en gulsparv som skuttade på marken.