Det ofattbara.

På eftermiddagen i fredags, fick jag och mina vänner beskedet att en av våra bästa vänner, ”Kula”, hade gått bort. Det kom från ingenstans, utan förvarning eller någonting. Sedan vi fick beskedet har vi suttit hemma hos Micke hela gänget och pratat, försökt att förstå, tröstat och tröstats. Ena stunden känns det nästan okej för att i nästa liksom sköljas över en och tårarna kommer tillbaka och det gör så jävla ont i mig. Och det gör ont i mig när jag ser mina vänner så ledsna, för jag vill vara stark och kunna trösta dem, men det kan jag inte, istället drar jag mig undan, för om jag går undan och biter ihop, spänner mig så att det nästan gör ont, så glömmer jag … och för en kort sekund känns det nästan som vanligt.

I lördags träffades vi redan på morgonen och vi samlades allihop och gick till kyrkan och satt där en stund, tände ljus och då brast det igen. Det är så svårt att prata, varje gång jag öppnar munnen lossnar den där klumpen jag har i halsen och tårarna kommer igen. Det gör så ont i mig.

…

På kvällen hade Daniel och Martina sin stora födelsedagsfest. Vi hade pratat om det innan hur vi skulle göra, men Kula hade velat att vi körde på, så vi gjorde det. Micke pratade och förklarade för dem som inte visste och vi höll en tyst minut. Jag bröt ihop några gånger, men det var ändå ganska bra, det var skönt att vi alla var där.