Vardag

Kyla, jag tycker inte om dig

Ugh, idag var det inte skönt på den lilla promenaden. Iskallt. Isande iskallt. Så det blev en lite kortare runda bara för att jag var för tunt klädd för att det skulle fungera. Jag kunde inte ens riktigt fokusera på gåendet så att jag fick upp värmen, utan gick bara och huttrade tills jag kom hem igen.

Fast bilden är från häromdagen. När det inte var isvind.

Nu är det fel dag igen

Jag har tappat bort veckodagarna. I min hjärna ska det vara torsdag idag, så varför är det onsdag? Det är ofta en förvirrad hjärna hos mig med dagarna. Som om rytmen är ur synk. Morgonen började annars med att jag för ovanlighetens skull åkte in till kontoret. Idag var vi tre personer som satt i var sitt hörn. Det var kul.

Efter jobbet är det promenad

Dagens efter-jobbet-promenad blev en runda runt Tycklinge. Det hade torkat upp ganska bra sedan förra tisdagen, men fortfarande var det lite irriterande geggigt på sina håll. När jag kom tillbaka in mot stan och gick längs sjön var det magiskt stilla. Isen är snart helt borta och sjön låg spegelblank.

Ikväll ska jag kolla på The world’s a little blurry, dokumentären om Billie Eilish. Hon är cool och hon och hennes bror Finneas är väldigt begåvade.

Får får får? Nej, får får inte får

Efter-jobbet-promenaden. Den vanliga. På vägen tillbaka går jag förbi kyrkogården och där står det ett gäng får och blänger på mig (vad gör de där?!). Så jag går fram till dem och säger ”Bäääää, hej hej på er”. De bara fortsätter att blänga. Jag plockar fram telefonen för att knäppa ett kort, då tittar de bort. Som att de inte vill vara med på bild. Då jag säger hej då och går vidare.

Hej doktorn, kolla här!

Idag var det min tur att besöka sjukvården. Fast med ett bokat besök på vårdcentralen där jag bara ville att en läkare skulle bekräfta vad jag egentligen redan visste (eftersom jag är bra på att googla) – att den lilla knölen jag hittade på mig själv för några veckor sedan är ofarlig. Det trodde doktorn också. För det är tydligen ganska vanligt och om den inte förändras eller ger mig besvär är det inget att bry sig om och kommer förhoppningsvis försvinna av sig själv.

Eftersom det är strålande solsken och fint väder passade jag på att ta en liten promenad bort till Vårdcentralen. Det var najs. Nu när jag är tillbaka är det dags att sätta igång och jobba igen, men jag skulle nästan vilja gå ett varv till.

Det där när oron släpper

Det blev söndag, solsken och vårfint väder och egentligen hade jag tänkt att åka ut i naturen idag, men eftersom den gamla pappan fick åka till sjukhus igår struntade jag i det. Jag och min ena bror gick hem till mamman och åt lite lunch tillsammans istället.

Efter att ha blivit kollad på först det ena och sen tillfixad på det andra sjukhuset verkade han – när jag förut pratade med honom – vara vid gott mod och nästan tillbaka på banan igen. Förhoppningsvis får han åka hem igen redan inom de närmaste dagarna.

Att gå mellan träd och vatten

I samma stund som jag parkerade bilen försvann solen bakom molnen. Men med en promenad, natur och skönt väder så gjorde det inte så mycket. Det var lite blött och smålerigt på sina ställen. Men bara att vara ute kändes väldigt skönt. Trots molnen, var det som vår i luften.

Först frukost och sen kan man krypa tillbaka till sängen

På lördagen kan man äta långsam svullfrukost. Med till exempel stekta prinskorvar. De godaste (inte för att jag tänker göra reklam för dem, men de är småländska och de enda som är värda att köpa på grund av godast). Solsken utanför fönstret. Efter frukosten kan man krypa tillbaka till sängen en liten stund, läsa nyheter och kolla sociala flöden innan man tar tag i dagen.

Go’morron!