Postoperativt svammel

Jaha, då har jag äntligen blivit opererad och nu är gallstenarna borta tillsammans med en kroniskt inflammerad gallblåsa som hade slutat att fungera och vad-det-nu-var med gallgångar någonting som hade börjat växa ihop (?). Jo, jag förstår nu varför det har känts så konstigt och de där anfallen gjort att jag varit nära döden av smärta. Stenarna fick jag med mig i en liten burk som jag har här bredvid mig. De är vidriga och jag hatar dem.

Själv trodde jag i min enfald att den här operationen skulle vara ett enkelt litet ingrepp och att jag skulle vara uppe och skutta runt nästan som vanligt idag. Tji fick jag. Kanske för att de fick öppna upp mer än planerat på grund av det som pågick därinne. Kanske för att jag inte har någon koll eftersom det här var första gången jag opererades.

Idag är jag i alla fall hemma och vilar upp mig, proppar mig full med tabletter som jag fick på sjukhuset och håller mig väldigt lugn. För varje gång jag försöker sätta/lägga/resa mig är det ett enormt projekt för att det inte ska strama och göra ont. Som grädde på moset ska jag även de närmaste dagarna ge mig själv sprutor (vilket kändes väldigt konstigt när jag fick öva framför sköterskan på sjukhuset), för att förhindra att jag får blodproppar – för det kan tydligen hända om man är opererad och har varit sövd.

Nåja, nu kan jag i alla fall bocka av en punkt som klar från listan. Nu är det bara att få ordning på resten av de där små problemen som finns i min kropp.

Helvetesstenar

Och ja, det kanske är lite konstigt att ta kort på dem och lägga upp här på bloggen, men det är såhär de ser ut – orsaken till det mest smärtsamma jag någonsin upplevt.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer

  1. Svara
    Mia tis 19 feb 2013, 11:23

    Vad SKÖNT att du fått bort det där som gjorde ont! Släng dom dumma stenarna i Vättern, där kan dom ligga och ruttna. Krya på dig nu!

  2. Svara
    Jontas tis 19 feb 2013, 18:12

    Grattis! Jag genomgick operaionen 1996 och har hela tiden varit tyst för att inte skrämma slag på dig. För jag målar gärna upp saker och ting. På ett icke önskvärt sätt. Hos mig fick de gräva i levern för att hitta alla stenarna. Och det var då jag fick mitt operationssnitt på 33cm.

    • Svara
      Janne tis 19 feb 2013, 19:18

      Mia: Ja, jag funderade på att elda upp dem, men jag tror inte att de brinner 🙂
      Jontas: Bra att du höll tyst. De fick ju öppna upp mig mer än planerat, men långt ifrån 33 cm. Jösses!

Skriv en kommentar eller berätta något kul – då blir jag glad!


Den här webbplatsen använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.