Here we go again

Jag har sett den där korridoren allt för många gånger nu och jag är trött på den. Jag säger hej till röntgensköterskan som knäpper bilder på mitt inre (för vilken gång i ordningen vet jag inte men jag misstänker att jag snart är självlysande av all strålning).

Jag säger hej till den andra sjuksköterskan som återigen låter mig andas onaturligt i ett rör för att se hur min lungfunktion är (normal och oförändrad sen förra gången).

Jag träffar läkaren som visar mig röntgenbilderna och allt ser ut som tidigare – konstigt. Svaren som jag hade hoppats och väntat på blev det ingenting med. Testerna som plockades ut ur mig vid operationen för en månad sedan var uppenbarligen så konstiga att de var tvungna att skicka ner dem till Köpenhamn för fortsatt analys. Läkaren pratar om röntgenbilderna från de förra gångerna, om proverna, hon pratar om förtjockningen, ärrvävnad och nämner plötsligt C-ordet.

– ”Men om det skulle vara det, vad gör vi då?”
– ”Då tar vi bort det”.

Så då litar jag på det. Men egentligen har de (fortfarande) inte en susning om vad det är för fel på mig och tills svaren kommer får jag snällt sitta och vänta – vilket börjar bli jävligt tröttsamt.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skriv en kommentar eller berätta något kul – då blir jag glad!


Den här webbplatsen använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.