Döden, Helvetica, podcast, typsnitt, fredagskänsla, åka bil och lite Björk

F-n så tragiskt. Att inte vara saknad av någon. Att ligga i sju år utan att någon som helst upptäcker det. Det är som ”Grandma Death” säger i filmen Donnie Darko: ”every living creature on this earth dies alone”.

Helvetica fyller 50 år. Det är nog ett av de typsnitt som jag använder oftast (och då ska det vara Neue-versionen). En gång i tiden sa jag att det inte fanns några fula typsnitt. Att alla typsnitt kan fungera till något, någongång, någonstans. Men det är inte sant. Det finns många typsnitt som är så fula att de borde förbjudas. Helvetica är inte ett av dem.

Ännu en podcast med Moyles (länk till iTunes) i hörlurarna och det är så larvigt, dumt och ofta väldigt roligt.

Bembo är nog mitt favorittypsnitt alla kategorier (ett av dem i alla fall).

Det känns inte som fredag än. Det är för tidigt på dagen och kaffet står bredvid mig och väntar på att få drickas (lägg in en paus här när jag tar en klunk). Planerna för helgen är absolut inga. Nada. Zero. Tvätta bilen både invändigt och utvändigt (ååh så tråkigt) och kanske städa mitt hem (om hantverksgubbarna har installerat elementen färdigt). Eller ska jag skjuta upp det ännu en gång?

Titti åkte med mig i morse. Vaken för en gångs skull. Det var ju trevligt att hon inte satt och sov som hon brukar göra.

Efter förstasingeln ”Earth intruders” är jag faktiskt lite nyfiken på Björks nya album. Jag tröttnade på henne litegrann efter ”Homogenic”. Jag tyckte att det blev lite för … svårtillgängligt.

Dagens fredagslåt får bli ”Stop me” med Mark Ronson.