Där mörkret tar slut finns det ljus

Man pratar sällan om hur man mår. Egentligen. Man pratar aldrig om det där mörkret som ständigt finns där. Jag vet inte om det är skamligt att inte må bra eller vad det är. Man kanske inte vill visa sig svag. Folk vill inte höra, för då blir de påminda om sitt egna. Så på ytan håller man skenet uppe och låtsas att allt är så bra och glatt, men inombords bubblar det och man skriker, gråter och kämpar. Och så är det väl mer eller mindre för alla. Varje person du möter kämpar mot sitt eget mörker och slåss mot sina demoner.

För ett år sedan mådde jag skitdåligt. Jag var deprimerad, vantrivdes på mitt jobb och sekunder från att falla ihop och inte orka mer. Att jag inte bad om hjälp tycker jag såhär i efterhand var ganska synd. Men jag orkade inte. Ville inte. Klarade inte av det. Kanske dumt till och med, men det är så det är. Där och då var det så jag hanterade det.

Även om jag har svarta dagar då och då, så mår jag idag bra. Och det är väldigt skönt att saker kan ändra sig, att det går att upptäcka ljus i mörker och att det blir bättre.

Andra om depression, psykisk ohälsa