Den arga gubben. Det är jag.

När jag åkte hem satt jag som vanligt och morrade bakom ratten. Min road-rage, som jag i någon enfaldig sekund trodde att jag skulle kunna hålla tillbaka när jag började pendla igen, är tillbaka med stormsteg. Motorvägen går oftast bra. Trafiken rullar på förutom de lastbilschaufförer som helt uppenbarligen har glömt bort att det finns backspeglar.

Och.

Sommarmånaderna är igång och det betyder nostalgiafton i lilla byn på onsdagskvällar och det betyder karavaner av långsamkörande bilar på vägen mellan motorvägen och byn när jag ska hem från jobbet och det betyder att jag svär väldigt mycket bakom ratten.

Så jag parkerade och gick och handlade.

Vad är det som gör att gamla människor tappar kollen på vad som händer omkring dem? Som gör att de inte märker människorna som står bakom i den växande kön och där varor nu bygger berg på rullbandet vid packhyllan för att tant (för det är väldigt ofta tanter) måste stå och lusläsa sitt kvitto innan hon väljer att packa ner sina varor i sin kasse.

Vad är det som gör att hon måste göra det där och då? Varför är det så oändligt viktigt att det inte kan vänta 30 sekunder tills hon packat ihop sina varor, tagit ett steg åt sidan, för att kolla sitt kvitto?

Så jag svär väldigt mycket. Tyst. För mig själv.