Den som spar han har, men sen får han bära tungt i trappor

Pust, stånk, stön och ughfff. Det är ungefär hur det har låtit från mig idag när jag och bror var hemma hos föräldrarna och städade ur deras vindsförråd och åkte fram och tillbaka till tippen med allt bröte som fanns däruppe. Urstädandet i sig kanske inte var så farligt, däremot alla dessa jävla trappor som jag var tvungen att springa upp och ner för hela dagen för att slänga 32 års sparade grejer.
 

I en av böckerna från lågstadiet finns Karin. Jag vet inte vad jag levde i för fantasivärld, för vi hade ingen betjänt som hette Karin. 😀
 
Men det blev också en nostalgitripp. Långt därinne hittade jag en liten låda som var min. Gamla skolböcker från grundskolan upp till gymnasiet. Anteckningar och läroböcker. Matte var tråkigt (tycker jag fortfarande). Jag gillade att rita och engelskalektionerna i låg- och mellanstadiet bestod tydligen enbart av att mata glosor. Men det var tydligt att jag gillade språk – både svenska, engelska och senare franskan i högstadiet. Tydligt var också att jag uppenbarligen tyckte att tempot var alldeles för långsamt (vilket gjorde att jag blev ganska skoltrött där på slutet).

På högstadiet var jag tydligen redan klar med vad det var som jag ville jobba med när jag blev stor. Jag har inget som helst minne av hur SYO-konsulenten pratade med mig och vad det egentligen var hon föreslog, men såhär med facit i hand kan man nog säga att jag träffade väldigt rätt. Jag har ju ägnat större delen av mitt yrkesverksamma liv åt just det där som yrkesvägledningslapparna berättade om. Och även om jag vridit på min yrkesbana de senaste åren, så är det ju fortfarande nära besläktat med just det där.

Jag är allt lite mör i kroppen efter allt bärande på lådor, säckar och annat skröfs upp och ner för alla trappor (motsvarande 45 våningar enligt hälsoappen) och soptippandet. Nu ska jag nog lata mig en liten stund och vila lite.