En slags melodifestivalskväll

Tv:n står på för första gången på länge. Melodifestivalen. Vad jag hör är så oändligt platt, tråkigt och intetsägande att jag nästan somnar. Programledarna känns otajta, manuset är pinsamt och jag orkar liksom inte ens höra på vad de säger.

Artistpresentationerna är bara konstiga. Men det konstigaste av allt är kvällens artister. De saknar av någon märklig anledning det viktigaste av allt i såna här sammanhang. Karisma. Den finns inte (eller kommer i alla fall inte genom rutan).

Och som vanligt dyker alla dessa falska toner upp här och där. Genom hela programmet. Va f-n. Sveriges största nöjesprogram på tv och det låter som en kareokekväll!?

Sen dyker Owe Thörnqvist upp och är ungefär 200 år gammal och Hasse Kvinnaböske ska intervjua honom i green room och just där och då är det så pinsamt uselt och taffligt att det känns som lokal-TV från 1987. Är det något slags försök till ironisk humor eller vad är det som pågår?

Jag brukar tycka att det är lite småkul att kolla på spektaklet. Med typ skräckblandad förtjusning. Det brukar vara lite underhållande i all sin musikmässiga uselhet. Men det här, ikväll? Nä, det var tröttsamt. Det var mest bara dåligt, utan underhållning.

Jag stänger av igen.

Bilder från SVT. Läs andra bloggar om melodifestivalen, tv-kväll, schlager, artister, TV