Musik

Amazing Grace (filmen) och Arethas tour de force

Plötsligt har man åkt i en tidsmaskin till januari 1972 och det är en riktigt fluga-på-väggen-känsla där man får vara med i ett litet hörn när Aretha Franklin under ett par dagar spelar in sitt gospelalbum i The New Bethel Baptist Church i Los Angeles.

Först kände jag mig nästan tveksam och misstänkte till och med att jag skulle stänga av efter fem minuter, men sen drogs jag in. Det är egentligen inte så mycket en film eller dokumentär utan snarare en kort glimt av ett par dagar för länge sedan, ett tidsdokument och en konsert. För ja jäklar vad man dras in och det går nästan att känna hettan och euforin där inne i kyrkan när orkanen som är Aretha Franklins röst blåser bort färgen på väggarna. Filmens 89 minutrar försvinner fort och känns bara som en kort liten stund.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10). Titel: Amazing Grace. Regi av Alan Elliott och Sydney Pollack. Bilden ovan från filmen.
 

If I wasn’t so afraid,
I’d shine a light up to space

Idag är det Brian Fennell som med sitt soloprojekt SYML hälsar på här i bloggen med sin fina lilla låt om förlust. Sorglig men ändå lite upplyftande på något sätt. Det är alltså ”Meant to stay hid” som låter i mina hörlurar idag.
 

Musiken som jag lägger ut här i bloggen finns samlad i en väldigt spretig låtlista. Den innehåller blandade låtar från då och nu och det är allt från fantastiskt till väldigt tveksamt. Sätt den på random, den gör sig förmodligen bäst så.

Vi svajar oss fram och tillbaka och dansar till skönt gung

Det var ”Night Time Takeover” med nattmusik på dagtid och det var Radio 1’s Chillest Show och musiken strömmade in i öronen när jag jobbade och ibland när man lyssnar på radio sådär med lurarna på och i sin egen lilla värld dyker det upp små låtar som man faller pladask för och sen kanske man lyssnar på dem om och om igen.

Idag är det alltså brittiska Ocula som låter här i bloggen och jag får känslan av oljefatsmusik och sand mellan tårna och idag skiner solen och den väldigt sköna låten heter ”Alpine” och den kommer från EP:n Solstice som kom i våras.
 

Musiken i bloggen finns samlad i en väldigt spretig låtlista. Det är blandade låtar från då och nu, från fantastiskt till tveksamt. Sätt den på random, den gör sig förmodligen bäst så.

Bild från oculamusic.com

Let ’em laugh while they can, let ’em spin, let ’em scatter in the wind

Egentligen är det en sån där smäktande och smörig låt som jag brukar tycka är sliskiga. Men ibland är det just såna cheezy ”guilty pleasures” som trillar in och fastnar hos en och sen sitter man där, gungar i takt och skriksjunger med i refrängen. Idag är det alltså amerikanska Brandi Carlile som smetar ner mina lurar med sin fina ”The Joke”.
 


 
Musiken från bloggen
Musiken jag delar med mig av i bloggen finns samlad i en låtlista. Det är blandade låtar från då och nu, från fantastiskt till tveksamt. Sätt den på random, den gör sig förmodligen bäst så.

Bild ovan från videon

Slut på arbetsveckan och hej helg!

Första arbetsveckan efter semestern gick – som vanligt – rasande fort. Den swishade förbi lika snabbt som den kom. Lite trögt att gå upp på morgnarna och segt att väcka hjärnan till liv igen, men förutom det så kändes det mest som vanligt. Fredag är skönt och helgen hägrar.

Idag gjorde jag ännu en liten spellista. En som är typ motsatsen till gårdagens. En tokblandad lista med gamla, nyare, glada, arga, roliga, konstiga, klassiker, energiska, irriterande och ibland medryckande dansmusiklåtar. Finns på Apple Music eller Spotify. Kör på random, för den gör sig nog bäst så.

Veckodagarnas förvirrade ordning och lugna fina låtar som låter

Jag är fortfarande lite vilsen med dagarna efter semestern. Eller är det för att jag var ledig i måndags och började min vecka i tisdags? Idag känns i alla fall inte som torsdag och jobbet rullade på. Eftermiddagen ägnades åt expertgruppsgrejer och möte. Sen hem till det lilla hemmet.

Igår gjorde jag en spellista med pianoplink. När jag lyssnade på den i bilen idag tyckte jag att den blev enformig, så jag slog ihop den med en lugn lista och vips, det blev en ny. Den gamla raderades och den nya ”Soft, lugnt & smör” finns nu att lyssna på för den som vill ha stillsamma, sköna låtar som låter. Finns även på Spotify om du hellre vill det.

È difficile stare al mondo
Quando perdi l’orgoglio

Först när jag hörde den, Eurovision och allt, så ba’ ”Va är det här för trams”. Sen har den dykt upp lite här och där och på radion och så helt plötsligt börjar man inse att f-n, det här kanske inte var så tokigt ändå. Den har något. Sen ett par veckor senare sitter man där i bilen och sjunger på låtsasitalienska och diggar med.

Dagens låt är alltså ”Soldi” med Mahmood.
 

Bild saxad från videon — Musiken i bloggen finns samlad i låtlistan Bloggat (så väldigt random). Det är blandade låtar från då och nu, från fantastiskt till tveksamt. Sätt den på random, den gör sig förmodligen bäst så.

Söndagen går ungefär som vanligt
(fast den låter rytmiskt och glatt)

Det är söndagslunken med lite fika, lite regn, lite solsken, dammsugning av lägenheten och några varv med tvätt i den gamla tvättstugan och det är vattning av blommor och en ganska lugn och skön dag. Idag illustrerat med ännu en bild från Nationalmuseum från när jag var där häromveckan (och eftersom jag inte har tid att fotografera när jag gör allt det andra).

Samtidigt som jag dammsuger och viker tvätt går dagens låt på repeat. Idag är det Dave Whelan och Mike Di Scala och deras CamelPhat som tillsammans med Jake Bugg får mig på fötter med sin ”Be someone
 

Musiken i bloggen hittar du samlad i låtlistan Bloggat (så väldigt random). Det är blandade låtar från då och nu, från fantastiskt till tveksamt. Sätt den på random, den gör sig förmodligen bäst så.

It’s the fuckin techno, before and after,
I fuckin hate that fuckin techno shit

Innan de släppte ”Break Law” förra helgen så passade amerikanske dj-producent-musikern Sonny John Moore (Skrillex) och tyske dj-producent-musikern Alexander Ridha (Boys Noize) att släppa en liten mixtape med en ganska knasig blandning av gammalt och nytt.

Idag är det alltså Dog Blood igen och deras minimix ”Clap Back Vol. 1” som låter i lurarna.
 

Rubriken ovan är ett citat från Iggy Pop.

Just like … and watch me rap
and watch me rap

Idag är det den amerikanske dj-producent-musikern Sonny John Moore (Skrillex) och tyske dj-producent-musikern Alexander Ridha (Boys Noize) och deras gemensamma sidoprojekt Dog Blood (som i mina öron är mer intressant än deras soloprojekt) som står för fiolerna och de gör det med sin alldeles färska och indi-doftande ”Break Law”
 

Bild: Urklipp från videon