Hej då Calle, hoppas du hittar
vad du sökte efter

En av mina gamla vänner dog igår. På ett sorgligt sätt är jag inte förvånad, men ändå är det väldigt tragiskt när människor går bort i alldeles för ung ålder och speciellt när det är någon man känner.

Kände.

Vi spenderade hela vår ungdom tillsammans. Vi gjorde allt ihop. Vi satt dagar och nätter och pratade om allt, högt och lågt. Vi satt timtal på kaféerna, drack oändliga mängder kaffe och gjorde egentligen ingenting. Men vi gjorde det tillsammans. Vi reste Europa runt, besökte alla möjliga platser och spenderade ändlösa timmar med musik och film och vi hade det väldigt roligt. Vi festivalade, gick på konserter, åkte på fester och vi partajade.

Tyvärr tyckte han att festandet var lite för häftigt. Livet var en fest, fast inte på det bra sättet. Såhär i efterhand förstår jag att det tidigt märktes att han gillade det för mycket. Vi i kompisgänget visade vad vi tyckte. Vi pratade och vi konfronterade. Samtidigt förstod vi kanske inte riktigt hur allvarligt det faktiskt var förrän det var för sent. Det blev några vändor på behandlingshem och ibland såg det nästan ut som att det fanns en liten ljusning. Men han föll tillbaka.

Någonstans på vägen flöt vår vänskap ut i sanden och vi tappade kontakten. Till slut blev det inte mer än korta ”Hej, hur är det med dig” när vi möttes på stan och varje gång var det tydligt att han inte mådde bra. Det senaste året har jag, oftast via hans mor, fått veta att han var trasig. Väldigt trasig. Hans kropp, efter alla år av självmisshandel, hade börjat säga ifrån och igår la den plötsligt av helt och hållet. Den orkade inte mer.

Nu är festen slut.