Ibland är det som att hjärnan kollapsar

Oftast låtsas jag vara ett vanligt jag. Men så är det inte. Världen. Livet. Hjärnan spelar små spratt. Ibland är det inte som jag vill. Som att jag då och då inte kan hantera omvärlden och måste låsa in mig som i en bubbla för att stänga ute allting. För det är så det är. Det är som att insidan vänds ut och in och känslorna hamnar på utsidan och tränger bort allt annat.

– Hur mår du egentligen?
– Jag mår.

Jag pratar aldrig om det. Den delen av mig själv. Min inre bergochdalbana. Hela livet har jag istället låtsas vara … kanske inte glad, men i alla fall okej. Spelat spelet. Borde kanske sluta med det. Men det är inte en enkel sak. Inte ens de här små raderna. För när jag är där, i ut-och-in-världen, då orkar jag inte. Kan inte hantera annat än mig själv. För att orka.