Jag är gud!

Återigen svamlar jag på … och nu tror ju inte jag på de där gamla sagorna, men jag kan ändå inte låta bli att intressera mig för det och ju mer jag läser om, hör och lär mig om kristendomen och kyrkans grunder, desto mer förfärad blir jag över alla dess dumheter … och då har jag bara börjat lukta litegrann på ämnet – och ärligt talat luktar det ganska illa.

Som till exempel att många av de mest intressanta texterna, de som egentligen borde varit med i Bibeln för att faktiskt kunna förstå vad som menas med Gud och Jesus, ignorerades eftersom prästerskapet på den tiden helt enkelt inte tyckte att de passade in. Texter där det (tydligen) står att Gud inte alls är ett allsmäktigt väsen, utan snarare beskrivs som ett sinnestillstånd. Lite som att vi alla är en del av Universum, är du din egen gud.

Eller som att kejsar Konstantin struntade i allt – som att texter som förklarade att Jesus inte alls var Guds ende son, utan var en guds son på samma sätt som att du och jag (om jag nu var troende) – och år 325 e.kr (efter en dröm) helt sonika bestämde sig för att Jesus visst var Guds ende son och förbjöd alla andra åsikter … och alla som tyckte eller tänkte på andra sätt förföljdes, förvisades och/eller dödades.

Läs andra bloggar om Gud, Jesus, kristendom, religion, kyrkan, dumheter, bibeln, prästerskap, sinnestillstånd, Universum, Konstantin