Det går framåt. Bättre och bättre dag för dag. Om nu bara den där dämpade känslan i kroppen kunde försvinna tillsammans med rosslandet och hostningarna så hade det känts ännu bättre.

Jobbet jobbades hemma även idag. Jag håller mig borta från kontoret så länge hostan håller i och när dagen tog slut gick jag ut på en promenad.

Jag mår bättre, men är fortfarande hängig och hostig. Det var ett jäkla ihärdigt virus som knockade mig den här gången. Fy för f-n. I natt fick jag i alla fall sova en full natt för första gången på en (typ) vecka och det gjorde mig väl.

Jag smög igång och jobbade hemma vid köksbordet. Lite på halvfart. Såsig i skallen är en underdrift och energin finns inte alls. Nåja, det går åt rätt håll verkar det som (peppar peppar). Sen blev det en promenad också. I slow motion, eftersom så fort andningen går fortare än försiktigt så blir det hostattack. Det är vansinnigt irriterande.

F-n. Den här jäkla skiten verkar ju aldrig gå över. Det känns kanske aningen bättre idag. Men det kommer små vågor där man luras att tro att man är på bättringsvägen och sen plötsligt ligger man där igen och känner sig ynklig. Jag tog i alla fall en liten promenad nyss, i gråtrist väder. För i och med att jag varit extremt inaktiv och i princip legat stilla i snart en vecka gör både rygg och leder ömma. Hela kroppen blir öm.

Går det ens åt rätt håll? Jag känner mig fortfarande helt risig av vad det nu är jag har i kroppen. Monsterinfluensa? Luftvägsinfektion? Covid? Pesten?

Utmattad av alldeles för lite sömn den här veckan är jag. Inatt fick jag i alla fall sova i några små omgångar … och två gånger vakna sjöblöt eftersom febern fortfarande åker jojo.

Dag fyra och det är nog ett halvt snäpp bättre idag. Jag är fortfarande helt jäkla sänkt och jag hatar det här. Jag vill bli frisk. Nu. Sömnen är fortfarande ett problem eftersom jag inte får någon. Det hostas, rosslas och lederna ömmar och varje gång jag lyckats slappna av och är på gång att somna så kommer hostan och så börjar insomningsprocessen om. Om jag väl lyckats slumra in vaknar jag istället en kort stund senare av en sjöblöt säng eftersom febern verkar åka upp och ner som en jäkla studsboll.

Men solsken ute, så jag gick ut på en liten promenad. Med betoning på liten. Bara att göra mig i ordning för att gå ut gjorde mig lätt utmattad. Men jag kände mig tvungen, för efter att ha legat ner de här dagarna har jag fått ont i både ben och kropp. Lite luft och solsken är bra tänker jag.

Sen kom jag hem till hostattacker eftersom den friska höstluften ute tydligen störde mina luftvägar. Suck.

Den här veckan blev ju eländig. Det har varit hög feber, jättedålig sömn på grund av en väldigt jobbig hosta och rosslande luftvägar. I natt fick jag i alla fall sova en liten stund, men vaknade flera gånger sjöblöt. Ungefär som att någon hällt en hink vatten över mig.

Jag vet inte om det var den värsta febern som lugnade ner sig, för jag mår fortfarande skit. Men man kan ju i alla fall hoppas på att det går åt rätt håll.

Mitt ynkliga jag är nerbäddad. Igår var en hemmadag eftersom mina nya stolar skulle levereras (och det gjorde de). Men det blev en skitdag när jag efter lunch kände hur något kröp nere i luftvägarna. Sen började jag hosta och frysa så att jag skakade när jag kände hur febern exploderade.

Det var bara en tidsfråga eftersom en hel drös med folk på kontoret varit sjuka, så jag är inte dugg förvånad. Fuck!

Måndag hela dagen lång, ding dong, ding dong. Förmiddagen försvann i ett lång-långt möte som jag var halvmed på. Jag satt med och lyssnade (ibland) och passade på att jobba med annat samtidigt när kollegorna pratade om sånt som inte berörde mig. Sen blev det en ”16. Thai stekt ris med kyckling, paprika och ägg” till lunch och standardkoma efter det.

Eftermiddagen fortsatte ungefär som förmiddagen med jobb och diskussioner och sen åkte jag hem och här ovanför syns en stor båt jag såg i Öresund i somras.

Det började några år innan, men arkivet och den här officiella sidan firar nu tjugosex år. Oavbrutet bloggande i en mindre evighet alltså och nu har det dessutom hunnit bli en bra bit över elva tusen inlägg som plitats ner här (!).

Som jag skrivit tidigare vid mina små årsjubileum: Det är f-n helt ofattbart knäppt att jag fortfarande håller på med det här. Men grattis till mig och min lilla blogg – en av Sveriges äldsta.

Jag kör på ett tag till, för varför inte liksom.

Bilden ovan är AI-genererad i Photoshop skapad enligt uppmaningen: ”Graffitiartister målar i en gammal industrilokal, där siffrorna ”26” är i centrum och färgen rinner.”

Söndagen den sköna. Med lång sovmorgon. Kaffe på kafé och lathet hemma i köket där resterna av gårdagens tacos blev lunch idag igen. Sen gick jag ut på en skön promenad i solskenet och nu börjar (några av) träden som brinna av höstens färger.