Man sitter i en stol och hamnar
280 mil söderut (fågelvägen)
Klockan ringde fyra på morgonen. Det är en vansinnig tid, men jag råkade köpa en biljett igår som hade ett överkomligt pris och tog mig till någon annanstans. Fem dagar, fyra hotellnätter bokades. Såklart.
Sen satt man där. På ett plan. Först till Amsterdam, sen byte och vidare ännu längre bort. Brusreducerande lurar är skönt på plan nu när man vant sig att kunna dämpa jobbiga ljud. Några timmar senare: Hej igen Lissabon, dig har jag längtat tillbaka till.
Taxichauffören som körde mig till hotellet dock. Sicken neandertalare. Han pratade oavbrutet om fotboll och ”the girls balls” vilket jag antog var tuttar eftersom han grymtade när en storbystad tjej passerade förbi och som gjorde att han knappt höll ögonen på vägen.
Väskan lämnad i receptionen och jag får vänta med att checka några timmar, så jag ger mig iväg till ”mina kvarter” som jag lärde mig förra gången. Jag hade också glömt litegrann hur jäkla kuperad staden är. Allt går brant uppför hela tiden.
Så jag satte mig på ett torg, tog en liten öl, glodde på folk och bara njöt av att det är vår, härligt och skönt att vara ledig och ute på tur i den stora vida världen. Sen strosade jag bara helt planlöst omkring en stund innan jag gick tillbaka till hotellet, checkade in och tog en kort liten vila.
Men mat måste man ju äta. Lunch vid fem idag alltså. Hmm, blir lite knasigt med tiderna tydligen. Så jag gick upp på en av Stans kullar. Upp, upp och ännu mer upp. Jag hade redan kollat upp och bestämt mig för Coyo Taco. Ett litet Mexi-taco-burrito-ställe däruppe på toppen. Ett par mumsbitar och jag fick ny energi.
En kort stund i alla fall. För sen började både fötter och knoppen bli trött. Alla dessa jävla backar och trappor som går upp. Dessutom, att gå upp tidigt och resa suger tydligen musten ur mig. Så det blev en tidig kväll. Sängen på hotellet lockade hårt. Jag somnade fort.
Den här webbplatsen använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.