Sista dagen i Bryssel började med sovmorgon. Jag hade tydligen börjat vänja mig vid både säng och ljud för jag sov som en liten gris. Sen ner till hotellfrukost (liten, men ganska bra) och den svullades i långsamt tempo. Noll brådska. Sen upp till rummet för att packa ihop. Efter det checkade jag ut och rörde mig långsamt bort mot tågstationen.

 

I taket utanför tågstationen hänger Smurfarna.
 
Mycket mer än så blev det inte eftersom jag blev uppmanad av flygbolaget att vara tidig ”With the start of the Belgian summer holidays, Brussels Airport will be especially busy on the day of your flight” och de varnade för långa köer. Så jag köpte en tågbiljett, åkte tåget och var på plats i god tid.

Hmm.

Det hade jag ju inte behövt. Jag hade kunnat chilla kvar i stan och fikat på kafé eller något, för det var faktiskt ganska lugnt (nåja) och istället fick jag vänta på flygplatsen helt i onödan. Extra mycket dessutom eftersom planet dessutom var försenat och inte lyfte förrän 45 minuter efter utsatt tid.

Yay!

 

På planet satt säkert åtta lag som skulle till Gothia Cup. Jäklar vad de var taggade.
 
Men hem till Sverige kom jag. Sen gick jag till bilen och åkte milen hem till min lilla stad. På vägen stannade jag och åt en snabb burgare.

Jag klev ut i eftermiddagsvärmen och det är nästan olidligt. Varmaste dagen hittills. Det är bara skugga som gäller. De få gånger man kommer ut i solskenet vill man bara därifrån.

Så jag går bort till Quai aux Briques som är stort och öppet. Först tänkte jag köpa en glass. Men tio meter kö funkar inte. Istället blev det en skuggig och otippat skön uteservering. Där det till och med fläktade lite. Kors i taket. En iskall eftermiddags-Aperol passade fint och plötsligt kändes livet väldigt härligt igen. Där blev jag sittande ganska länge. Bara för att det var så jäkla skönt. Jag satt och tjuvlyssnade på mina fransktalande bordsgrannar och det låter så mysigt på något sätt.

 

Mer än en, bara för att det var så skönt att bara sitta där det fläktade lite.
 
Det blir däremot lite spännande när jag plockar fram min egen gamla knackiga skolfranska och försöker beställa. Sen börjar de prata tillbaka och jag sitter som en idiot. Efter ett par glas slipper det däremot ur mig, helt casual ”Un autre s’il vous plait” och det funkar. Jag får en till (den sista) innan jag går vidare. Även om frasen är enkel så funderar jag på hur jag ens kommer ihåg den på ett språk jag inte använt sen jag gick i skolan.

Jag stannar bara några hundra meter senare på Place Sainte-Catherine. Aptiten kanske inte är på topp, men äta bör man, så jag svullade i mig en Caesarsallad. En väldigt udda variant med kokt ägg (!) på kanten, Men den var god.

 

Snubbar som Dj:ade på det mest märkliga sätt.
 
Sen rör jag mig mot Grote Markt där det var ”Vlaanderen Feest”. Det var band som spelade och mellan banden var det två snubbar som Dj:ade, men alla låtar spelades i typ bara trettio sekunder där den ene av snubbarna utbrast tjo och tjim samtidigt som musiken pausades för att publiken skulle sjunga ett ord. I varenda snutt de spelade. Det var ett mycket märkligt sätt att Dj:a på.

När ”huvudakten” klev upp (?), ett coverband som bitvis sjöng falskt, så orkade jag inte vara kvar. Så jag strosade runt ett varv innan jag bestämde mig för att gå till hotellrummet. Jag somnade snabbt.

Efter sovmorgonens bestyr och frukost så tänkte jag först besöka ”Atomium”. Men efter att ha läst att det kunde bli väldigt varmt inne i de där bollarna och att de tom stängt ner för att det varit över 45° inuti så hoppade jag över det.

 

Fin byggnad. Men varmare inne än ute.
 
Istället knatade jag iväg till ”Comics Art Museum”. Jag klev in i en fin gammal byggnad. Men det var tydligen samma sak där. För boom, noll svalka. Därinne var det varmare än ute (och då var tempen redan 28° i skuggan). Det gick liksom inte. Jag irrade omkring i foajen och i museets shop innan jag bestämde mig för att strunta i det. Så jag gick tillbaka till stan. Satte mig på en skuggig uteservering och drack kaffe och kallt bubbelvatten istället.

Sen var jag tvungen att gå till hotellrummet och svalka ner mig för att slippa värmeslag.

Efter en liten paus på rummet så ger jag mig av igen. Värmen nästan slår en som på käften när man kliver ut från hotellet. Jag rör mig i slow motion och ändå rinner svetten. Skugga och stanna på de få plaser där det fläktar är liksom det enda att göra.

Belgare och service är dock en historia för sig. Kanske är det värmen eller så är de bara lätt nonchalanta. Inte otrevliga, men typ blasé. Men så byter man ställe och där är det tvärtom, trevliga och bra service. Typ varannat ställe och lite som ett lotteri.

Jag får inte riktigt grepp om den här stan.

 

Det är en stad.
 
Sen rör jag mig igen mellan kvarteren och jag svettas på ställen jag inte visste att det gick att svettas på. Igen. Det är ett genomgående tema. Fin blöt fläck på ryggen blir det och jag känner hur det fortsätter att rinna neråt. Hela jag är liksom småfuktig överallt. Vid åtta-snåret på kvällskvisten går jag förbi en termometer som visar 31°.

Jag sätter mig och äter. Halvvägs blir jag lätt irriterad när en i personalen plötsligt börjar att spola uteserveringen. Inte för att de stängde. För både jag och andra satt där och åt. Han ville bara helt plösligt städa och göra rent. Idiot.

 

Plötsligt var det väldigt mycket folk och Belgien spelade VM-match mot Spanien.
 

Det blev också tydligt att det var VM-match. Belgien spelade mot Spanien och plötsligt var det så sjukt mycket folk utanför varenda krog (många verkade visa matchen på allt från storbild till mindre skärmar). Det blev 2-1, till Spanien. Det var ju synd, för det hade nog blivit en livad folkfest om de vunnit.

Själv så gav jag upp och gick till hotellet.

En ny dag. Hotellfrukost och småseg. Jag sov uselt pga alla ljud utifrån. Var på väg att gå ner och fråga om att byta rum ungefär samtidigt som jag upptäckte att fönstret stod lite på glänt bakom gardinen. Inte så lyhört som jag trodde alltså och ganska korkat av mig att inte kolla. Hmm. Ja ja. Så kan det gå.

Sen ger jag mig ut på upptäcksfärd i staden. Jag går gator upp och ner, ser väggar och små torg och jag hittar ett litet hörn där det fläktar skönt, så jag stannar och bara står helt stilla och låter brisen svalka mig från värmen en kort stund.

Jag strosar vidare och råkar passera en folkmassa där jag tänker ”f-n vad jobbigt med folk”. Men så ser jag att alla tittar och fotar och bakom dem där i hörnet ser jag den lille Manneken Pis stå och kissa (för tillfället iklädd Belgiens matchställ).

Det är nästan lite märkligt hur denna pyttestaty blivit så världsberömd, för han är väldigt oansenlig.

Klockan är lunch och jag pausar på ett litet hak med en äldre man som enbart pratar franska. Jag plockar fram min bortglömda skolfranska och lyckas få mig en kaffe och bubbelvatten. Sen sitter jag bara där och liksom njuter av de små brisarna och folket som rör sig förbi. Sen irrande förvirring när mitt lokalsinne får mig åt helt fel håll.

Sen passar jag på att gå tillbaka till hotellet för en kort paus.
 

Tintin och Haddock. Många figurer syns på väggar över stan. Inte så konstigt när Hergé, Franquin, Peyo och Morris kommer från trakten
 

Det kan vara kaosartat på en flygplats men när jag tog rulltrapporna ner till tåget in mot stan var det värre. Otroligt svårnavigerat och jag blev helt lost. Tur att det fanns en trött serviceperson att fråga. ”Go to Platform 3” muttrade han. Hmm, men var är den då tänkte jag som inte såg någon ”Platform 3”. Men den fanns, gömd bakom pelare. En annan serviceperson fick peka mig i rätt riktning.

Hej Bryssel.

 

Vart man än är i staden ser man Stadshusets torn på Grand Place
 
Väskan lämnades på hotellet och sen gav jag mig ut för att hitta ett kafé för en frukost. Macka och kaffe passade fin-fint.

Varje gång jag är utomlands har jag också lyckats glömma det där att många i resten av världen röker som borstbindare. Det brukar ta ett tag att vänja sig vid att folk sitter vid bordet bredvid och bolmar. Ja, jag tycker det är skitäckligt.

 

Ett rum är ett rum, men det var trevligt och bra — och hade bra AC.
 
Väderappen varnade för värme. Det var det. Varmt som i en ugn. Så när tempen vid två-snåret kröp ännu högre fick jag äntligen checka in. Efter en kort paus och en dusch letade jag mig bort till en mexikansk restaurang jag letat upp. För det ville jag ha. Ordet mexikanskt känns däremot inte som rätt benämning. Det var ok, men inget jag kommer minnas. En Aperol spritz blev det också. För det är gott i värmen.

 

I fontänen badade barnen och smittade med skratt
 
Värmen och den långa dagen knockade mig dock litegrann. Så istället för att fortsätta upptäcka stadens kvällsliv gick jag till hotellet och la mig ganska tidigt.

Efter min lilla passfadäs tappade jag lusten för en roadtrip. Efter att ha vilat hemma en stund så bestämde jag mig för att hitta på något annat. Ida pratade till exempel väldigt gott om Bryssel efter att hon var där häromveckan, så jag letade fram en flygbiljett och ett hotellrum och bokade in mig för en weekend där. Jag vill bara se något annat än hemma en liten stund. Sen finns ju egentligen inga hinder för att det kanske blir en roadtrip senare. Man vet inte vad som händer.

Så det blev snabba vändningar i planen som inte fanns. Efter att ha packat om min stora väska till en mindre så jag drog ner till Landvetter och satte mig i ett plan.

Jag var artsy-fartsy idag och strosade runt där nere på Louisiana. Mitt favoritmuseum. Tre stora parallella utställningar (utöver allt det andra som också pågår). Det var framförallt Basquiat som jag var nyfiken på. Den här gången med utställningen ”Headstrong” som samlar en hel drös av hans teckningar av framförallt huvuden (och annat).

 

Utan kö och utan folk omkring i början av besöket så blev det rofyllt att återbesöka Kusama-rummet.

 

Ana Segovia ”Aunque me espine la mano” i världens mest rosa rum (en film som jag inte riktigt greppade).
 
I början var det så jäkla lugnt och skönt. Eftersom jag var tidig så var det stundvis alldeles stilla och folktomt därinne. Det var underbart att kunna gå i lugn och ro. Traditionen att hoppa in i evigheten var såklart med i Yayoi Kusamas permanenta installation ’Gleaming Lights of the Souls’. Den franska konstnären Sophie Calle var bitvis både smårolig och tankeväckande. Speciellt delen ”De blinda” – där hon frågade 23 personer som är födda blinda vad deras bild av skönhet är – är otroligt fin.
 

Lugnt och skönt i början blev…
 
Lugnet varade inte såklart. Ledig långfredag fick folk att välla in i drivor. Efter ett par timmar var det istället mer folk än jag någonsin upplevt där nere. För mycket folk är faktiskt inte jättekul.
 

…tröttsamt mycket folk
 

Sophie Calle var stundtals smårolig och tankeväckande.
 
När jag gått runt ett varv i en hel drös med timmar så gick jag bort till tåget och åkte tillbaka. Egentligen hade jag tänkt att ta ett varv i Helsingør också, kanske gå bort till Vaerftets Madmarked. Men det var så pissigt väder, så jag hoppade på färjan och åkte hem till Sverige istället.

Sen tog jag min bil och åkte hem till min egen lilla stad.