Melodifestival

Jag sitter i soffan med datorn i knät och Melodifestivalen står på i bakgrunden. Jag ger mig på att skriva ner vad jag tycker.

Vad gör Dolph där? Alltså, på riktigt. Vad gör han där?

Jaha. De ska sjunga också.

Ola: Låter som alla andra melodifestivalupptempolåtar framförda av unga grabbar de senaste åren. Menlös och förutsägbar.
Jenny Silver: Okej, jag fattar vad det är de försöker göra och det kunde varit ett okej elektroförsök. Nu blev det bara mesigt.
Linda Pritchard: En svängig låt som inte svänger. Fail!
Pain of Salvation: En sån där ”rockballad” man tror ska braka loss. Det gör den inte. Istället är det väldigt stilla. Så att man nästan somnar.
Anders Ekborg: WTF!?
Jessika Andersson: En ballad som aldrig lyfter. Ännu en menlös låt.
Frispråkar’n: Svensk ”rap” … suck … tönt. Det här är bara fel.
Salem Al Fakir: Jag gillar Salem ibland och det här var kvällens klart mest intressanta låt och den enda som får godkänt av mig.

Det var ungefär som vanligt: En bunt med dåliga låtar som man lika gärna kunde varit utan. Det känns lite som att det är en tävling i andra klassens låtar. Som om det är låtarna som andra artister ratat, för att de inte var tillräckligt bra.

Edit: Salem vidare till final i Globen … vilket inte var mer än rätt eftersom han hade den enda låten som var något att ha.
Pausunderhållningen med Dolph sjungandes Elvis … är de ironiska eller är det på riktigt?
Ola blir den andre som får åka till Globen. Det var ju … förutsägbart.

Läs andra bloggar om soffa, dator, Melodifestivalen, bajs, Ola, Jenny Silver, Linda Pritchard, Pain of Salvation, Anders Ekborg, Jessika, Andersson, Frispråkarn, Salem Al Fakir, skräp, Dolph Lundgren, Christine Meltzer, Måns Zelmerlöw, pausunderhållning, final, globen, Elvis, ironi, allvar