Oro

Om en och halv vecka ska jag opereras igen. Nya prover ska plockas ur mig, stötas och blötas och förhoppningsvis ge mig ett svar om det är det ofarliga eller det dåliga? Men jag börjar nästan ge upp snart.

När folk frågar hur jag mår säger jag att jag mår bra. För det gör jag. Fysiskt. Och sen försöker jag skämta bort det litegrann och påpeka att eftersom jag gör det – mår bra – är det ett gott tecken. Det sa ju faktiskt doktorn. Men sen är det ju det där med att ”Det kan vara två saker”, som han sa till mig och fortsatte ”och jag antar att du har googlat dem”.

Det har jag.

Mentalt är det alltså väldigt annorlunda och hemma kommer tårar för tänk om det verkligen visar sig att det är det dåliga? Att det där därinne visar sig vara farligt och att jag kommer hamna i en lång nedåtgående spiral med ständiga sjukhus och mediciner där jag blir sjuk. På riktigt.

Pappa ringer och undrar hur jag mår och om jag behöver hjälp och skjuts till sjukhuset. Jag vet att mina föräldrar är lika oroliga över min operation och vad läkarna ska säga som jag är. Men jag kan inte hantera det. Jag vill inte prata om det för att det väcker för mycket tankar och oro hos mig själv, så därför skjuter jag det ifrån mig och blir nästan arg när pappa drar upp det igen. Han vill ju bara hjälpa till, men jag vill inte ha någon hjälp för jag vill inte att det ska vara såhär.