Jag hamnade på kafé med en Daniel och där satt vi någon timma. Sen är det tvättstugan som pockar på ungefär som vanligt eftersom det brukar vara så varannan söndag.

Idag är dagen för min far. Fars dag. Fast den firas inte. Där hemma är mamman krasslig i feber och förkylning, så pappan fick nöja sig med telefon istället för besök. På bilden här bredvid sitter pappa och jag. Från förr i tiden när jag var en väldigt liten parvel och han var yngre då än vad jag är nu.

Bilden ovanför hittade jag i samma mapp. Det var 2011 och där låg jag i tvättstugan och dog av tråkighet.

Den där bilden på vågen som man sett så många gånger är egentligen en bild på Fuji. Jag har liksom missat det. Det är vågen som är i fokus, men det är egentligen Fuji bilden handlar om och berget är ju där i bakgrunden. Omsvept. Det är något jag aldrig reflekterat över.

Bilden är ett träsnitt från början på 1830-talet av den japanske konstnären Katsushika Hokusai och man lär sig tydligen något nytt varje dag.

Kaffe på kafé. En stros på gågatan. En sväng i mataffären. Det står en gryta på spisen och puttrar. Den ska nog stå där någon timme till. Det luktar gott och det är svårt att vänta för jag är hungrig. Som en varg. Som inte har ätit på länge.

Edit: Saker som får stå och puttra länge blir väldigt goda. Jag kokade ris också. Som jag hade till.

Jag var på en sån där jättestor mataffär efter jobbet. En fredag efter 16-snåret. Det gör jag inte om. Stora grupper av människor i offentliga miljöer. De är jobbiga. Irriterande. I vägen. Men jag passade på att köpa en ny brandvarnare. Det fanns där och den sitter redan i taket. Med färskt batteri. Den gamla, sönderslagna, i högen som en dag ska till återvinning. Elektriskt skräp. En annan dag.

Nu helg.

Jag undrar. Om den usla sömnen den här veckan fick sin förklaring klockan fyra i morse. När natten väcktes av det skärande och snabba pipet från en batteridöende brandvarnare. Som med oregelbundna, korta ljud fick mig först förvirrad över vad som lät. Innan irritationen kom ifatt och hur jag fick lämna sängen, kliva upp på en pall och sen döda varnaren i ilska över att batteriet vägrade att lossna.

Inte god morgon.

Jag går och handlar. Pålägg och glömskan. Gatan är nästan tom och affärerna håller på att stänga för dagen. Kylan håller folk borta. November lockar inte. Min granne hade varit på en semestertripp och det lät härligt. Det fick mig (igen) att fundera på om jag borde beställa mig bort en stund.

Hur morgonen är när sömnen inte ville vara som den borde. Vid 04-snåret var jag tydligen klar med natten. En helt obegriplig tidpunkt. En som inte ens finns. Så jag vred mig. Vände mig. Om och om igen. Halv sju ringde alarmet och då ville jag inte gå upp.

Jag kände det på mig igår. I butiken. Hur jag glömde det där som jag hade tänkt att handla. Idag saknar jag knäckebrödet som skulle stå i skåpet men som inte gör det. Även om den är nära passerade inte den lilla promenaden butiken och kylan är obehaglig, så jag är utan även idag.