Att sitta ner med folk hela dagen

Jag har spenderat i princip hela arbetsdagen i möte med expertgruppen som jag sitter med i. På distans. Från morgon tills det var dags att åka hem. Diskuterandes och jobbandes. Skype är ett bra hjälpmedel, men att sitta ner ”på riktigt” runt ett bord fungerar faktiskt bättre.

Vart är vi på väg?

Efter att ha röstat och allt det där i går så spenderades hela dagen och kvällen mestadels i fåtöljen med vanlig traditionell TV för ovanlighetens skull. Det var nyhetssändningar och valvaka för hela slanten. Och resultatet blev ungefär som väntat. Blocken hamnade väldigt jämnt. Däremot ska det bli väldigt spännande att se hur Löfvén eller Kristersson löser regeringsbildningen och om de håller vad de lovat och håller SD utanför (vilket jag verkligen hoppas att de gör).

Hemma i byn blev det också ungefär som väntat. De tre stora – Moderaterna, Socialdemokraterna och lokala Konsensus – kom väldigt nära varanda med en liten övervikt till M.

Måndagen har rullat på ungefär som vanligt. Trött som f-n efter gårdagens lättja, eftersom den gjorde att jag sov som en kratta i natt.

Det är din demokratiska rättighet och det tar bara en kort liten stund

Jag har varit och lämnat min röst i vallokalen. För även en enskild liten röst, som min och din, är en del av något större som tillsammans kan förändra framtiden till något bra.

Tankarna fortsätter från dagen, kvällen innan valdagen 2018

Jag är uppriktigt orolig. Opinionssiffrorna pendlar fram och tillbaka, men orimligt många (mellan 17–24% enligt de senaste mätningarna) vill alltså fortsätta se det antidemokratiska nazistpartiet Sverigedemokraterna i Sveriges Riksdag.

Ja. Jag kallar dem nazister.
Jag ser inte annat än att det är vad de är, även om de har kostym och putsat på sin retorik.

Folk är alltså villiga att rösta på ett parti som kallar sig Sverigevänner, men samtidigt vill rasera den svenska demokratin. Ett parti som pratar om svenskhet som ”nedärvd essens”. Som har Putin och Orbán som förebilder och på samma sätt vill strypa yttrandefrihet, censurera press och kultur, åsiktsregistrera människor och skapa ett angiverisamhälle. Ett parti som vill polarisera samhället och skapa den där systemkollapsen de så gärna pratar om. Ett parti som påstår sig ha nolltolerans mot nazism och rasism. Men som aldrig slutar med det. Det bara fortsätter i en aldrig sinande ström och deras företrädare visar om och om igen att de inte är ett parti som andra.

Och det är alltså det som ungefär en femtedel av Sveriges befolkning vill ha?

Det gör mig sorgsen och rädd.

Valåret 2018 och den svåra frågan om vad man ska rösta på

Dagen började med vernissage på konstgalleriet. Benjamin ställer ut tillsammans med sin syster Lotte. Med hennes spännande teckningar tillsammans med hans glas. Kontrasterande och synkande på samma gång. Sen fika på GK i solskenet.

Efter det går jag och handlar. Jag passerar torget där alla lokala partier står och vill att man ska rösta på dem. Det är svårt i år. Det känns i alla fall som att det är svårare än vanligt. Eller känns det bara så för att hela den politiska debatten blivit fullständigt infekterad och nedsmutsad av rasister och nazister?

Sverige går det väldigt bra för. Ekonomin (och det gäller för privatpersoner, offentlig ekonomi och företagen) går som tåget, det är en ganska låg arbetslöshet och brottsligheten sjunker. Självklart finns det problem att ta tag i, men det är väldigt långt ifrån den där fullständiga kollapsen som de där bruna partierna pratar om. Den enda kollapsen som pågår är deras egna pågående arbete med att rasera den svenska demokratin.

Jag känner mig ganska klar med hur jag ska lägga min lilla röst i morgon. Lokalt röstar jag för vad jag tror är Vadstenas bästa. Till riksdagen står jag fortfarande och väger lite fram och tillbaka.

När arbetsveckan är slut blir det fredagskväll och inte mycket mer

Jobbet rullade på som vanligt. Förmiddagen försvann i ett möte och sen blev det indisk take-away till lunch. Eftermiddagen bara försvann och jag vet egentligen inte vad som hände. Ibland är upplevelsen av tid att den går så otroligt jäkla fort. Dubbla, tredubbla hastigheten.

Sen kommer kvällen och jag sitter plötsligt väldigt nersjunken i fåtöljen och plöjer två avsnitt från den nya säsongen av Atypical.

Det där att möta gamla vänner och äta en lunch tillsammans

Idag blev det en lunch med Robin på Golfrestaurangen. Förra veckan lunchade jag med Kattis. Jag borde ta tag i det där och göra det oftare. Möta upp med folk som jag ser lite för sällan. En lunch är ett väldigt bra och trevligt tillfälle att ses en stund och säga hej.

All we ever hear from you is
Blah blah blah

Ibland är det tramsiga små låtar som hamnar i skallen. Med mycket blipp-blopp och dunka dunka. Som idag till exempel när Armin van Buren hälsar på här i bloggen med sin ”Blah Blah Blah” från tidigt i somras.