Fattar inte hur fort en dag kan gå. För va f-n, jag klev in på kontoret vid åtta-snåret i morse och två sekunder senare är det plötsligt kväll och dags att åka hem. På vägen hem var ljuset redan borta. Men solskenet som var kändes fint, även om jag satt inomhus och tittade ut på det då och då.

Här är en bild med utsikt mot stan som jag knäppte för ett par veckor sedan.

Inte för att det är ljust, men det märks i alla fall att det börjar bli ljusare på dagarna. Både på morgonen när jag åker till jobbet och på kvällen när jag åker hem. Liten skillnad från dag till dag. Det märks speciellt som idag, när himlen är blå och det fortfarande finns lite ljus kvar när solen försvunnit bakom horisonten.

Det gör mig glad. Snart är det ljust på riktigt.

Man tisdagsvaknar och man jobbar. Sen lunchar man och har möte … och man fortsätter att jobba tills dagen tar slut. Då åker man hem, handlar och går hem och äter kvällsmat. Sen gör man inte så mycket mer. Eller jo. Man tar hand om den där tvätten man slängde in i maskinen förut.

Bilden är en stjärnhimmel jag tog kort på för länge sedan. Ett ljusår är för övrigt 9.460.730.472.580.800 meter … eller 9,46 biljoner kilometer. Vår vintergata uppskattas vara ungefär 100.000 ljusår i diameter.

Jag tänkte snooza först, men den blåsiga vinden hade redan väckt mig. Så när klockan ringde och jag tryckte på snoozeknappen tänkte jag ”Nä, det där är ju dumt”. Så jag gick upp istället, duschade, klädde på mig, åt en skål flingor och drack ett litet glas juice, diskade frukostporslinet, gjorde mig i ordning och åkte iväg till jobbet.

Sen var det måndag hela dagen lång.

Gårdagens festligheter gör mig seg idag. Gråväder hjälper till, som vanligt. Men ett par glas vin gör att sömnen inte blir sådär djup och bra som den borde vara. Så jag får skylla mig själv. Jag tror jag ska sjunka ner i fåtöljen en stund och kanske titta på en film eller något sånt.

Det har varit en heldag med ett lätt tryck bakom ögonen som känts som en begynnande huvudvärk av den mer irriterande sorten. Som tur är har den liksom aldrig dykt upp, men tyngden av den finns där. Som ett tryck som pressar hela huvudet mot sig själv. Fast utan ont. Konstig känsla.

Oskönt är ordet som kommer för mig när jag fyller på bränsle. Sen står man där ett par minuter, väntar och tänker ”det blir ändå en skön tystnad när snön faller”. Sen fortsätter jag hemåt och allting går i slow motion eftersom jag hamnade sist i en lång och långsam karavan av bilar som ligger och puttrar i 40 km/h eftersom ingen vågar köra om. Trots att det inte är halt.