Är det fotsteg bakom mig?

Jag provade att gå Tycklinge igen. Fortsatte ut och in i mörkret. Bortom gatlyktor och ut mot kolsvart – trots den lilla ficklampan. Och därute … hmm. Ljud har en tendens att förstärkas i mörkret. Märkliga ljud. Ljud som får en att tänka att det kanske är konstiga djur eller galna mördare i buskarna.

Trots att jag vet att sannolikheten att det skulle vara så är i princip obefintlig så skrämmer jag konstigt nog upp mig själv. Det är konstigt det där hur hjärnan spelar en ett spratt och plötsligt känner jag mig nästan mörkrädd. Så jag vände om istället. Tillbaka till ljus.

Det är inte lätt att jobba utan dator

Eftersom min jobbdator dog igår sitter jag med min privata idag. Men jäklar vad handikappad jag känner mig. E-post, Teams och allt det där har jag ju tillgång till. Och jag sitter där, kommer på saker … ”Åh, det där kan jag… Men nej, det funkar inte riktigt eftersom alla program och allt det där som jag alltid använder plötsligt inte är riktigt tillgängliga. Det känns dessutom som bortkastad tid och onödigt att spendera dagen med att installera allt jag behöver för att ändå göra om det i morgon med den nya datorn.

Det går alltså lite på halvfart idag.

Det är musik som låter i högtalarna och det här är dagens dänga

Det är skotske Gerard Crosbie som med sitt alter ego Gerry Cinnamon som hälsar på här i blôggen igen. Idag är det ”Ghost” från hans senaste album ”The Bonny” som låter i mina högtalare.
 

Musiken från bloggen finns som vanligt i låtlistan ”Bloggat (så väldigt random)”.

Jaha, så väldigt jäkla bra då!

Åh, en dålig dag blev plötsligt ännu sämre. Så när jag satt där och jobbade som bäst började datorn plötsligt fucka ur. Så jag startade om. Då var den död. Dödare än död. Hårddisken verkar ha blivit friterad av någon märklig anledning. Hur jag än försöker starta om den så är den död. Säkert läge: Död. Recovery mode: Död. Allt jag får är det där blinkande jävla frågetecknet.

Felanmälan till företaget som vi har avtal med och ”jag behöver en ersättningsdator snabbt”. Frågan är hur snabbt de kan lösa det. Jag ser ju helst att de budar upp en snabbt så att jag har den i morgon eller senast på torsdag.

Kan jag ju hoppas i alla fall.

Ett riktigt uppiggande inlägg

Plötsligt är man låg igen. Grå tisdag. Både inne i huvudet och utanför fönstret. Humöret försvinner då och då och jag är så sjukt trött på det här. Allt gör mig uttråkad, nedstämd och allt känns bara så jäkla … blä. Nyheter är deprimerande, vädret är beklämmande och vardagen känns trist, dyster och inte bra.

Där tog dagen slut och kvällen kom

Dagen kom och gick och det gjorde jag med efter att jobbdatorn stängts ner och släckts. Inte jättelång, men en promenad runt omkring och längs gator. 45 minuter. Sen till mataffär för nödvändigheter och efter det hem till kvällsmat och kväll.

 
Bild från häromveckan när jag gick i naturen.

Måndagar och hur svåra de kan vara

Ugh och stön. Det var väldans vad det var mycket måndag idag. Solsken utanför fönstret är trevligt, men jag är svårtstartad idag. Långt värre än vanligt. Jag. Kommer. Inte. Igång. Kaffet hjälper inte och hela jag känner mig mest som en klump med sirap.

När solen tittar fram blir man lite glad

Skön söndag och solsken igen. Det behövs. Så jag gick en runda och trots den ganska kraftiga blåsten, så var det skönt ute. Friskt, men härligt. Jag antar att det är solen som gör det. Det känns som det har varit väldigt lite av den senaste tiden. Det blev en fika med Daniel på det gamla vanliga stället också. Lugnt och skönt. Sen började det komma folk, då gick vi. Efter det gick jag en promenad till. För att det var skönt och för att få dagsljus på mig. Jag passade på att gå förbi föräldrarna en kort liten stund också och kolla så att de levde. Det gjorde de. Sen fortsatte jag ett halvt varv till innan jag gick hem igen.

Och eftersom det fortsätter att blåsa som f-n, så är det idag alltså den här gamla sköningen från 1969 som är dagens låt – ”Groovin’ with Mr. Bloe” med poporkestern Wind.