Jag gillar inte bara French & Saunders som jag skrev om tidigare idag. Jag gillar The Catherine Tate Show också. Det här är roligt. Väldigt roligt.

– Ja hej, det var från tandläkaren. Det är dags för ditt årliga besök och vi har fått en återbudstid här. Har du tid att komma i morgon klockan tio?
– Eh, nja, det blir lite svårt.
– Jaha, vi har en annan tid här, tjugo över åtta, går det bra?
– Hmm, jo, det passar kanske lite bättre. Okej.
– Va bra, då säger vi så, hej då.
– Okej, hej då.

Det må vara fult att säga det, men det är ingenting att hymla om. Jag är egoist. Jag sätter mig själv först. Likaväl som att du sätter dig själv först. Jag tror nämligen att alla människor är egoister och att det är en del av människans natur. Det handlar om överlevnad och välmående. Säger du något annat säger jag emot. Detta betyder inte att jag är elak, ond, taskig eller dum på något sätt (eh?!). Jag är en ganska snäll människa. Jag är ganska artig och hyfsat väluppfostrad. Gör sällan dumma saker och slåss inte. Jag tycker om djur (i alla fall några). Och varför? För att jag är egoist. Det skulle inte gagna mig att vara på något annat sätt.

Jag har dokumenterat min dag idag. På film. Spännande, eller hur! Jag försökte lägga in den här direkt … men den blev lite tung (13 mb) så jag la den på en annan sida … och den hittar du här!

Idag skriver Alexander Mason på Aftonblaskan debatt att allt fler bloggare får betalt för att skriva om vissa produkter. Jag får det inte. Min lilla blogg är min egen. Det kan ju också bero på att jag är alldeles för liten i bloggosfären för att få några såna erbjudanden (jag har ju bara några hundra besökare om dagen).

Men om jag fick bra betalt, då skulle jag också fundera på det. Varför inte liksom? Skriva om något, som man gillar, och få betalt för det. Fast det kanske är det som är grejen om jag skulle. Det skulle vara för saker jag själv gillar. Ge mig till exempel en ny mp3-spelare, så skriver jag lyriskt om den … nä vänta nu … det har jag ju redan gjort. Trots att jag betalade för den själv.

Jag satt och pillade med hemsidan, bläddrade igenom gamla dagboksinlägg och annat skröfs från förr i tiden och då hamnade jag som av en händelse på den här sidan. Det var tiden efter att ”Kula” gick bort. Det är som om han ville påminna mig. Idag skulle han ha fyllt 30 år. Så blev det inte.

Söndagens fika är nu gjord. Bananbakelse. I tanken var det en bra idé med bananbakelse. Men kanske inte i verkligheten. En halv hade varit mer än nog. Att äta vad som kändes som fyra hundra kilo grädde är inte riktigt min kopp thé. Och det märkliga är att jag visste om det innan, men ändå köpte jag en och åt. Tills jag blev lite lätt illamående.

Någon har roat sig med att nere i farstun riva sönder ett sånt där kuponghäfte (som man brukar få i brevlådan) till tusen små bitar. Det ser ut som f-n. Jag gissar att det är några snorungar som varit i farten. Eller något fyllo.

Förra söndagen skrev jag: ”Söndag. Veckans skönaste dag.” och hur sant är inte det. Fast söndagen delar nog förstaplatsen med fredagen om vilken som är veckans bästa dag. Fredagen är ju jäkligt skön med tanke på att man nu har hela helgen framför sig. Men söndagen, det är något helt annat. Man har inga som helst krav på sig och det är helt okej att inte göra någonting alls och man har det bara … bra. Inte för att jag brukar ha några krav på mig att göra någonting, men det är ändå något speciellt med söndagar.