Jobbet

Köksbord och tidens hastighet

Tillbaka hemma vid det gamla köksbordet igen. Som vanligt skulle man nästan kunna säga efter ett år av till-och-från-hemma-och-kontoret. Jag föredrar kontoret. Annars var det som vanligt en dag full med möten och jobb som jobbades. Dagen flöt på och vädret gjorde att allt känns lite … vetefan, men inte så kul. Först sol, sen kom regn och sol och regn. Det var väldigt mycket måndag och det förstärktes av det tråkiga vädret.

Just nu i dagarna är det förresten fyra år sedan jag började på mitt jobb. Helskotta vad tiden går fort.

Korta stunder av vanlighet

Kontoret. För nionde gången i år (tror jag). Det börjar nästan kännas litegrann som vanligt och de små dagarna på kontoret är ett så förbaskat skönt avbrott från att sitta hemma själv vid köksbordet. Det är vardagsupplyftande och väldigt mycket roligare. Det blir också en mycket tydligare distinktion mellan jobb och fritid vilket gör det enklare att ”stänga av” när man lämnar kontoret.

Det där att vara på jobbet

Nämen, kontoret idag igen. Två dagar i rad är ju rena lyxen, men vi hade det så trevligt på jobbet igår att vi bestämde oss för att hänga idag igen. Bara för att. Jag har en jäkla tur som har roliga och bra kollegor.

Det var en onsdag på kontoret

Dymmelonsdagen (idag alltså) spenderades på kontoret tillsammans med min kollega Oscar. En del av dagen ägnades åt att bara dricka kaffe och prata lite strunt om allt möjligt. Som de få tidigare gånger i år är det mest bara gött att för en gångs skull inte sitta ensam vid köksbordet. Sen stängde jag in mig i ett rum och hade möte också.

Hemarbete lär väl rulla på ett tag till med tanke på att alla restriktioner som finns förlängdes litegrann idag (FHM) eftersom smittspridningen fortsatt är alldeles för hög.

Till ett kontor och hem igen

Dagens dag var en kontorsdag. Det är så jäkla najs att få hänga lite med några av mina kollegor. Så det blev både jobb och tramsiga samtal under dagen. Ett par korta möten hann jag också med såklart, men det kändes inte speciellt betungande.

Sen åkte jag hem igen.

Plötsligt blir man glad (igen)

Så plingar det till i jobbets gruppchat och så får man ett meddelande som gör en glad. Igen. För andra gången på kort tid. Jag vet inte om folk på jobbet tycker att jag behöver muntras upp eller om det är för att jag gör mitt jobb … Glad blir jag i alla fall.

För ett år sedan förändrades allt och ingenting blev sig likt

Så kom och gick ett år med Corona. Idag är det ett år sedan jag gick hem från jobbet och började jobba hemma. På fredagen bestämdes det att alla som kunde fortsättningsvis skulle jobba hemifrån. Så på måndagen åkte jag för sista gången på länge in till kontoret för att hämta min jobbdator och mina grejer. Sen åkte jag hem och det blev köksbordet istället.

Vem hade trott. Ett konstigt jävla år.

När sommaren kom kändes allt lite lugnare om än annorlunda. När semestern tog slut och hösten började hängde vi på kontoret igen och det kändes nästan lite som vanligt där ett tag (vi har stora lokaler och är få). Sen kom oktober. Fler och fler blev sjuka och fler och fler dog. Kurvorna pekade spikrakt uppåt och vi gick hem till våra köksbord igen.

Ganska exakt halva mitt förra år arbetades hemma. I år har jag varit inne på kontoret två gånger hittills och jag saknar det. Jovisst fungerar det rent praktiskt att jobba hemma. En dator och en uppkoppling är allt som behövs. Men jag tycker fortfarande inte om det även om jag har vant mig.

Tvätta/sprita händerna, håll avstånd, umgås inte utanför din lilla bubbla.

I vanliga fall (utan Corona) när jag spenderar mina dagar på kontoret tillsammans med kollegorna tycker jag att det är skönt att komma hem till lugnet och njuter av min ensamhet. Min introverta sida behöver det då. Men med den sociala biten på jobbet borta och med det sociala livet på fritiden som står i princip helt stilla, så blir det helt enkelt lite för mycket av det goda. Isoleringen och lugnet som jag i vanliga fall behöver blir nu istället som en överdos och jag känner mig helt socialt undernärd.

Jag orkar f-n inte vänta så länge till på att det här ska lugna ner sig – någonstans snart hoppas (vill) jag att vi kan börja (måste) återgå till något mer normalt liv igen. För jag hatar det här.

Plötsligt blir man mycket gladare

Man sitter hemma och har en låg och lite tråkig tisdag och så trillar det in ett meddelande i jobbchatten och plötsligt blir man mycket gladare. Sen fortsatte det med orden ”Man blir inspirerad att nå hit, det är värt så mycket”.

Det är fan upplyftande de luxe att få höra sånt.

Bra start på arbetsveckan

Idag gick större delen av dagen åt till möte. Måndagar brukar vara så, men special idag. Det var ändå skönt att vara på kontoret och träffa kollegor – även om vi bara var tre på plats. Först var det dagliga morgonmötet (som inte riktigt räknas eftersom det är mer av en check-in och ”hej kollegor, vad gör ni idag?”), sen följde expertgruppsdag med workshop för att sätta en plan för framtiden. Vi konkretiserade saker som behövde konkretiseras och vi lyssnade på de andra grupperna och vad de hade kommit fram till. Sen när dagen var klar åkte jag hem igen.

På jobbet, fast på kontoret

Det blev en dag på kontoret idag. Jag och min jobbkompis Robin har hängt tillsammans och inte suttit hemma var och en för sig. Ett välbehövligt avbrott från Coronavardagen och en paus för att slippa gå bananas av det ständiga ensam-hemma-jobbandet. Sen tog dagen slut och då åkte vi hem igen.