Trots att solen tittar fram mellan molnen är det lite av en seg morgon. Förmodligen för att kaffet inte riktigt har kickat in koffeinet i mig. Idag planerar jag nästa vecka. För då händer det grejer.

Mor lilla mor, vem är väl som du – ingen i hela världen. Idag är det din födelsedag och då hurrar jag högt och ljudligt: Hurra och grattis!

Det här grå vädret gör mig så väldigt trött. Vilket känns lite lätt märkligt efter att ha varit pigg som en lärka hela sommaren. Det är i och för sig ingen nyhet att mitt humör och min pigghet är väldigt ljus- och väderberoende. Grått väder får mig att bli … grå.

Plötsligt, när regnet regnar där utanför fönstret och molnen gör himlen grå måste lamporna tändas redan tidigt på kvällen. Jag tycker att det är tråkigt men mysigt på samma gång.

Idag har jag haft min cykel på reparation. Eller vad man nu ska kalla det. Plötsligt fanns det ingen luft i mitt framdäck så de har fixat en punktering åt mig eftersom jag är för lat för att fixa det själv. Så det blev till att gå till och från jobbet. En nätt liten promenad på säkert 500 meter. Efter jobbet hade jag i och för sig tänkt att fortsätta att gå – ännu en promenad i rask takt – men det stormar och regnmolnen hänger tunga över byn så jag struntade i det och ställde mig på den där satans maskinjäveln istället.

Usch.

Grattis mänskligheten. Idag är dagen då vi har gjort slut på jordens resurser för i år. Något som vi gör tidigare och tidigare för varje år.

PHOTO: NASA/NOAA/GSFC/Suomi NPP/VIIRS/Norman Kuring.

Måndagspromenad trots att jag egentligen inte hade någon lust alls. Man börjar dessutom plötsligt ana höstens ingång och jag vet inte om jag är riktigt bekväm med det. Än. För även om sommaren varit lång och fin känner jag mig inte riktigt färdig med den än.

Jag funderar på om det varit bättre att inte ha vetat om den här märkliga grejen som jag har på min lungsäck? Självklart inte, men idag hatar jag hela grejen med allt som har med det att göra. Jag hatar att det fortfarande känns konstigt där inne och speciellt i området runt ärret. Jag hatar att det kan ta upp till ett år innan alla små nervtrådar hittar tillbaka (om de ens gör det) och känseln är som den ska. Jag hatar att jag måste äta den där kortisonkuren som jag håller på med och jag hatar att jag hatar allt som har med det här att göra.

Annars är det egentligen ganska bra, men det är väldigt mycket måndag.

Läs andra bloggar om operation, ärr, lungsäck, nervtrådar, känsel, kortison