Jag hade en väldigt bra rutin efter jobbet förut. Sista året däremot, inte så mycket. Förut när jag kom hem, det första jag gjorde innan någonting annat var att slänga av mig allt och köra ett varv på crosstrainern (eller gå en powerwalk om det var fint väder).

Jag tänkte att jag ska väcka den rutinen till liv igen. Med start idag gjorde jag just det. Mjukstart på crosstrainern. I morgon samma sak. För varje dag tänker jag att jag ökar med en minut tills jag är igång igen med en lämplig tur och stund på maskinen.

Här är några rådjur som jag mötte häromveckan.

Efter fika blev det en stros i det sköna solskenet. Det värmde och vindstilla betyder att det var kändes härligt. Som man vill att höstdagar ska vara. Sjön låg där den brukar och höll sig lugn. Jag tvättstugar lite också och passar på att gå in det ena paret av skorna jag köpte igår.

Hej söndag!

Jag skulle ju bara kolla på ett par skor, inte köpa två par. Det var heller inte meningen att jag skulle köpa en halsduk, en mössa, en svindyr deodorant, två luvtröjor och bränna … oj, det blev visst mycket pengar som försvann och som vanligt är jag väldigt färgglad i mitt val av kläder och skor. Sen blev det en ganska irriterande fika bredvid en familj vars unge satt och skrek oavbrutet.
– Jo, men barn gör ju det ibland.
– Ja, men då kanske man inte ska sitta på kafé så att alla andra gäster blir störda utan att säga till den där jobbiga skitungen att hålla käften.

Jag älskar att det är fredag men jag gillar inte att det regnar – och ska göra det hela helgen (enligt prognosen i alla fall). Jag hoppas att solen tittar fram, för jag behöver ladda mina batterier innan vintern kommer. Som vanligt är jag fredagstrött. Jag kryper upp i soffan ikväll.

Jag glömde nästan bort att vakna i morse. Det där att det börjar vara mörkt när klockan ringer. Gillar’t inte. Känslan att det var fredag fast torsdag och vid lunch som onsdag och hjärnan har uppenbarligen halkat på sned igen. Sen tog dagen slut och jag åkte hem. På bilden syns en flicka som tittar ut genom ett fönster över den ena borggården på Castelo de S. Jorge i Lissabon … där jag fick panikartad höjdskräck och nästan inte kunde ta mig ner igen.

Även om jag inte alltid är fullt så frekvent i användandet av den, så följer min kamera typ nästan alltid med mig. Någonting blir knäppt nästan varje dag och jag älskar’n. Om man nu kan älska prylar.

Jag önskar bara att jag var lite bättre på att använda den. Kanske inte nödvändigtvis mer, utan snarare att gå utanför mitt vardagliga fotograferande. Det är så lätt att fastna i det slentrianmässiga. Jag borde prova nya saker, försöka ta andra bilder och starta om mitt fotograferande litegrann.

Nu gjorde jag det igen. Sov sådär dåligt. Utan anledning vad jag vet eller kan komma på. Bara en sån natt helt enkelt. Dagen var lätt seg. Hjärnan trögtänkt och långsam (mer än vanligt). Idag dessutom halvtomt på kontoret eftersom folk både var iväg, jobbade hemifrån och/eller var sjuka.

Morgon. Åka till jobbet. I södergående stod en lastbil och brann. Bakom ringlade sig köerna långa. Jag tänkte ”skönt att inte drabbas av det där”. Både branden och köerna. Sen jobb, koppar med kaffe, lunch (vegetarisk Enchilada), mer kaffe och mer jobb. Sen hem till det lilla hemmet.

Vägen på bilden stannade jag och knäppte en bild på igår efter att jag varit ute i naturen. För jag tyckte att det var fint med träden.

Jag åkte ut till ”mitt” lilla smultronställe i naturen. Dit där lugnet, suset i träden och fågelkvittret ger ro i själen. Men istället för just det – ro och lugn – blev jag lite ledsen i ögat när jag möttes av ett berg av nedhuggna träd. Så istället för lummigt och stilla, var det nu ganska öppet och … inte alls lika rogivande och härligt som det brukar vara.

Jag får väl försöka hitta ett nytt ställe.

Jag vet inte varför, men jag kom att tänka på jorden och hur stor den är … och Vadstenas motsatsplats. Om man gräver ett hål rakt igenom klotet kommer man ut i sydvästra Stilla Havet. Långt ute i ingenstans. Eller sådär 212 mil sydost om Nya Zeelands sydspets.

Bild på jorden från Google