Tisdag. Veckans sämsta dag. Kanske är det en självuppfyllande profetia. För idag var det en ”sån dag”. Först var det omöjligt att ta sig upp ur sängen. Vilket i och för sig har varit ett stående tema de senaste veckorna. Sen kändes det nästan som att jag håller på att bli förkyld eller något. Det försvann som tur var efter dusch och efter att jag vaknat litegrann. Eller vaknat förresten. Jag har känt mig seg som sirap hela dagen och tror inte ens att jag gjorde det alls faktiskt. Vaknade alltså.
Måndag, måndag och måndag. Och sen tog dagen helt plötsligt slut och jag åkte hem igen. Här ovanför är en bild på ett litet apskelett jag stötte på i helgen. Den stackarn får nu stå där på Naturhistoriska och bli fotad av såna som mig.
Underbar sovmorgon. Med ett sånt där lite långsamt uppvaknande och känslan av skön söndag. Och trots att jag glömt att köpa bröd (och inte orkade gå ner och handla) så blev det knäckebrödsfrukost och tillbaka till sängen för fortsatt väckning av mig med lite blandade nyheter från världens hörn.
Sen blev det en fika på trötta gamla GK med en norrman och efteråt följde den traditionella lilla strosen i strålande solsken. Vindstilla dessutom. Bara en sån sak.
Jag gick upp ur sängen, åt lite frukost, slängde in mig i bilen och åkte upp till Stockholm. Jag tänkte att en museumlördag kunde vara trevligt. Och Naturhistoriska är det. Trevligt alltså. Om det inte vore för alla skrikande ungar. Med skrikande menar jag bokstavligen skrikande. En unge stod till exmpel bredvid mig och skrek rakt ut allt vad han orkade bara för att det ekade så bra. Det var nästan så att jag fick lust att klippa till den jäveln. Eller hans föräldrar som helt menlöst sa åt till honom ”Men Alexander, sluta nu” varpå han fortsatte att skrika för att få eko.
Jag gick in i ett annat rum.
Men ändå. Det är väldigt trevligt att strosa runt där. Nästa gång kanske jag borde ta med mig både öronproppar och hörlurarna och gå runt där i min egen lilla värld och titta på figurer föreställande förfäder. De där som fanns för väldigt länge sedan. Eller ”alla mammors mamma” … eller vad man nu ska kalla den där apliknande kvinnan (Homo Habilis) som sitter hukande i en monter.
Och så alla dessa fåglar, skelett, uppstoppade djur, stenar och figurer föreställande allt möjligt från både nu och då. Som till exmpel ett de här pingvinerna som stod i en glasmonter. Sen fikade jag lite också.
Sen satte mig i bilen och åkte hem igen.
Älskar fredagar och känslan inför helg. Kontoret känns mer avslappnat än vanligt (och då är det ändå väldigt avslappnat i vanliga fall). Vi äter frukost tillsammans och tiden försvinner fort som f-n. Som veckan. Som vanligt. Poff, så är den förbi. Morgonen bjöd på färgglad himmel och sol i ögonen och det kändes härligt, trots att den bländade mig. Sen kom tyvärr regnet när jag åkte hem.
Jag råkade trilla över en gammal bild från Kuba och drömde mig tillbaka. Hur maten, som aldrig var dålig, men trist (ingenstans där vi käkade verkade kryddor användas) och hur jag väldigt gärna skulle vilja åka tillbaka dit. Hur jag skulle vilja se mer av staden Havanna och landet utanför. Det var vackert, trevligt, behagligt klimat och väldigt najs. Förutom maten då. Som var tråkig.
Dagen idag? Torsdag och allt. Den var så otroligt väldigt mycket som vanligt.
Idag kom jag till kontoret en timma för tidigt. Jag vaknade innan klockans väckning och möte klockan åtta gjorde att jag blev klar långt innan vanligt. Så vid sju-snåret stod jag vid mitt bord och sen rullade dagen på. Och eftersom dagen var tidig blev eftermiddagen det också och jag kom hem till crosstrainer, kvällsmat och regnrusk utanför dörren.
Här är en bild på sjön från en vädergladare dag.
På tal om något helt annat så ska en av mina grannar flytta. Så är man sugen på att bli min granne kan det vara läge att försöka få napp på den trevliga lilla lyan. Än så länge finns den tillgänglig.
Det blir mörkt så tidigt nu. När jag kom, halv sex-ish, så fick jag tända upp hela lägenheten. Regntung himmel hjälpte till att förmörka världen. Men ändå. En timma senare är det mörkt ”på riktigt” ute och jag är klar med dagens crosstrainerstund.
Fortfarande hänger en konstig känsla kvar i huvudet. En tryckande tunghet, fast utan att det gör ont. Det är tredje dagen i rad och det är väldigt irriterande.
Man har en konstig tung känsla i huvudet hela dagen. Som utvecklas till kraftig huvudvärk och plötsligt blir ljus jobbigt. Så man tar tablett. Som inte hjälper. Till slut ger man upp, lämnar kontoret och åker hem eftersom huvudet inte går att använda. Och trots mulet regn behövs solglasögon för att ögonen gör ont. Sen somnar man en stund och då lättar det lite även om tungheten trycker sig kvar och jag hatar det.
En tung känsla är kvar i skallen, men den skitjobbiga huvudvärken har i alla fall lugnat ner sig. Så jag cyklade bort till mataffären för saker som behövs. På vägen dit passade jag på att säga hej till föräldrarna en kort liten stund. De hade hittat brev som jag skickade till dem efter att jag flyttat ner till Göteborg i min ungdom. Jag har inget minne av att jag skickade de där breven, men det var ju rart av mig även om det mest var nonsens och upprepningar av typen ”Jag har det bra, jag jobbar och det är jobbigt”.
Eftersom det är söndag och jag råkade gå förbi godishyllan i mataffären och eftersom jag är vuxen och kan låta det vara lördag varje dag… Omnomnom.