Det grå gör mig låg. Vädret. Lägre. Lägst. Rullgardinen gjorde morgonen som natt och sängen var skön och morgonen sen. Ögonen ville inte öppnas och dagen har inga måsten.

Tid passerade

En Daniel och ett besök i Väderstad. Ett vaniljhjärta fanns också. Det försvann. Vid bordet bredvid satt en tjej. Hon pratade oavbrutet. Det äldre paret som var med henne (en farmor och farfar eller en mormor och morfar) satt tålmodigt och lyssnade. De nickade och hummade. Och hon pratade. Konstant.

Sen åkte vi hem till den lilla staden.

Allhelgonhelg och ljus på gravar. För minnen av de som inte längre finns.
Mina ljus är släckta, men saknade är med. Därinne någonstans.

Med värme.

Man besöker föräldrar, hjälper med saker och äter en lunch.
Det är även en bror, Alfapet med mor och det är jag som är bäst på ord.

Sen går jag hem till frostad frys.

Tänk vad sömn gör när trötthet slår.
Hur lördagsmorgon är lugn. Med stillhet och frukost.

Tillbaka till säng.

Man råkar jobba ovanligt länge för att vara fredag.
På vägen hem kolsvart. Sen börjar helg med huvudvärk.

Jag gillar det inte.