Jag fick tips om att jag kunde besöka och gå upp på Skuleberget. Så jag åkte dit. Parkerade bilen och gick fram till dess fot, tittade upp på väggen framför mig och sa högt för mig själv ”Nä, det där kommer inte hända”.

Om man som jag lider av panisk höjdskräck och får lite panik bara av att stå nedanför och se de små prickarna av människor på den branta väggen på det 300 meter höga berget så är det ett nej redan innan man ens försökt.

Jag åt hotellfrukost och började dagen tidigt på äventyr i kulturens värld. Umedalens skulpturpark. Kultur och konst. Det är både pretentiöst blaj och spännande på samma gång. Och man går omkring där på området, kliver in i en talldunge och möts plötsligt av en gigantisk uppochnervänd bajskorv (Antony Gormleys ”Still Running”). Det går inte riktigt se något annat när man tänkt tanken även om den ska symbolisera rörelse.

Hmmm … jorå.

I övrigt var det väldigt blandade verk av blandad kvalitet. Högt och lågt, insprängt och utspritt i det gamla kasernområdet (?). Kändes dock inte riktigt som att den miljön var så bra som den skulle kunna vara för ett sånt projekt. Jag känner mig lätt blasé eftersom jag är både är kräsen och svårimponerad, men jag gillade Cristina Iglesias blanka kub ”Vegetation Room VII”.
 

Efter sådär 30 mil till (utöver de jag plöjde igår) så landade jag i björkarnas stad. Nu förstår jag också varför Umeå kallas just det – det är björkar överallt. Små, lite tunna norrlandsbjörkar. Det måste vara ett helvete att vara pollenallergiker däruppe på våren.

Nåja.

Efter en digital incheckning (att inte ha en reception var nytt för mig och lite udda), byte av rum (eftersom ljuset på toaletten inte fungerade) så stod jag där vid det stora panoramafönstret i mitt nya rum på elfte våningen och kollade ut på utsikten. Ganska najs.
 

Milsvid utsikt från rummet.

Tidig hotellfrukost och sen iväg igen. Hudik var ju bara ett snabbt stopp på vägen vidare. Fler mil som rullar på och sen helt plötsligt tornar Höga Kusten-bron upp sig, så jag stannar där och pausar, tar en kaffe och sträcker på benen. Den är ändå ganska maffig.

Eftersom resor ut i Europa bara är att glömma fick det bli svemester i år. Roadtrip brukar jag ju göra, men i år är det norrut istället för söder. Full fart uppåt alltså. Lång och tråkig väg. Ungefär 50 mil. Landet är väldigt långt.

Första anhalten blev Hudiksvall. Fast det är mest som en paus på den fortsatta vägen norrut. En kanske inte så spännande liten stad, men eftersom min kompis Marie kommer härifrån var det kul att se den lilla staden och området nere vid vattnet var mysigt med de där gamla bodarna som nu blivit restauranger. Efter incheckning på hotellet Strosade jag runt litegrann, satte mig med en öl i solen på en uteservering. Sen blev det indiskt till middag i en av de där bodarna och sen började jag gäspa.