Det känns som att det är mycket gnäll nu. Men vinterhalvåret gör det med mig. Sommarhalvåret är allting lite enklare. Nu blir varje morgon bara svårare och svårare. Vaknandet. Uppstigandet. Mörkret utanför. Gråheten. Det är segt. Lampan som tänds och dimmar upp ljus innan larmet ringer hjälper inte. Jag får ju ändå nästan lite sovmorgon nu på dagarna när jag inte åker in till kontoret. Men ändå inte.
Gah!
Det är nästan som kväll trots att det det är mitt på dagen. Jag måste tända lampor omkring mig för att se i dunklet. Jag längtar efter vår. En ljus, skön och med solsken. Där och då, tillsammans med att ljuset kommer tillbaka, kanske även Corona-skiten kan lägga sig ner och försvinna (sannolikt inte). Jag är oerhört trött på det eländet. Skitsamma. Jag får väl tända några extra lampor tills dess.
F-n vilken trist månad november är. Allt är mörkt, grått och … tråkigt. Att sitta hemma och jobba hjälper inte till den känslan. Graderna som visades idag verkade okej men istället var det sådär rått och småkallt. Kanske är det fukten som gör det? Eller vad det är. Det är en sån där kyla som liksom kryper in i märgen.
Sen efter dagens slut gick jag ut på en rask promenad. Vantlösa fingrar tyckte inte att det var skönt. När jag var klar köpte jag en slags reflexlampgrej. För jag kom på mig själv när jag gick där att jag förmodligen inte syntes så bra. Mörkklädd i mörkret som jag var.
Det var en dag som kom och gick. Den lilla byn kändes idag så fattig på lunchställen. Idag var jag inte nöjd och det jag åt var inte i närheten värt pengarna jag betalade. Sen kom kväll och jag tog en promenad bort till den andra mataffären. Bensträckare för kaffe och hushållspapper. Sen hem igen.
Oj vad mycket måndag det var idag. Svårstartad och seg. Som vanligt ägnas förmiddagen åt möten. Först det dagliga morgonmötet som följs av andra som är stående varje måndag. Sen blir jag lite glad, för utanför tittar solen fram och allting känns lite trevligare då.
Söndag och grå himmel så jag lättar upp det med en bild från en dag med en blå istället. Idag lutar det åt en lättjefull dag. Bara för att det är söndag och för att det är skönt. Idag är det också pappans dag. Far är rar på fars dag. Och på alla andra dagar. Hej pappa.
Det amerikanska valet då? Det är väl i princip klart att Biden tog hem det. Alla stora mediehus går den vägen i alla fall. Trump vägrar såklart att se sig besegrad och twittrade senast igår
Ett slags lördagsnöje. Fast kanske utan så mycket nöje. Men det ska tydligen vara bra att bilen är ren. Så den fick bli det. Till skillnad från precis innan när den var jätteskitig.
Man stänger ner jobbdatorn, slår igen locket och går ut på en liten kvällspromenad och det är skönt och vid sjön är det ännu en sån där magiskt fin solnedgång (fast efter att solen egentligen gått ner). Sen går man till affären, köper vindruvor och lite snask och njuter av att det är helg.
Det är strålande solsken och en behaglig temperatur där utanför fönstret. Det var god lunch ute på stan (pasta med fläskfilé- och svampsås) och en ganska skön fredagsfeeling inför helgen – även om det är hemma vid köksbordet och inte som vanligt.
Slut för dagen och jobbdatorn stängd. Jag struntar i promenaden idag för jag har varken ork eller lust att gå. Istället blev det bara en lång omväg till affären. Himlen var vacker och kameran ville inte fånga det. Gatorna är Corona-tomma och världen känns konstig.
Jag vet inte om det är den lätta huvudvärken som gnager inne i huvudet eller om det idag blev som en dipp. Humöret … det är den inte så muntra känslan som dyker upp av att sitta hemma och jobba. Det är tröttsamt och ensamt. Jag saknar mina kollegor. Det är roligare att ha dem omkring mig när jag jobbar och som jag sagt förut; visst fungerar det rent praktiskt att sitta hemma såhär, men fy f-n vad tråkigt det är.
Jag går i alla fall ut och luftar mig med lite lunch. Idag blev det ärtsoppa och pangkakor (ja, för det är väl så det heter?). Sen hem till köksbordet igen.